Summering
Usel film kan vara extremt underhållande eller liksom upprörande dålig. "Angel" var ingetdera. Den var bara väldigt, väldigt tråkig. Och ful. Och dialogen var ju till många delar usla skämt utan att det var meningen. Och slutet, som Pål sade: "pricken över i".
Och så upprepande att man stundtals suckade högt för att allting var så självklart, men att de ville visa så att alla skulle förstå i alla fall. "Subtil som en pekbok" som min gamla idol Fredrik Sahlin skulle sagt.
Och så den brutna kronologin som inte gav något alls till filmen. Kan någon förklara den för mig.
Men det här är att reda försöka såga ned stubbar. Det är inte så schysst.
10.00 B.C. var också väldigt tråkig. Det upprörande är att de tar det kristna tidsräkningen till hjälp för att förklara vilken tidsepok det handlar om. Och att om man hittar ett halsband så lever den man letar efter, och om man hittar ett halsband med blod på så tar man för givet att hon är död. ...
Och så upprepande att man stundtals suckade högt för att allting var så självklart, men att de ville visa så att alla skulle förstå i alla fall. "Subtil som en pekbok" som min gamla idol Fredrik Sahlin skulle sagt.
Och så den brutna kronologin som inte gav något alls till filmen. Kan någon förklara den för mig.
Men det här är att reda försöka såga ned stubbar. Det är inte så schysst.
10.00 B.C. var också väldigt tråkig. Det upprörande är att de tar det kristna tidsräkningen till hjälp för att förklara vilken tidsepok det handlar om. Och att om man hittar ett halsband så lever den man letar efter, och om man hittar ett halsband med blod på så tar man för givet att hon är död. ...
Colin Nutley
Vampyr!
Markus Krungeård sångaren i Laakso (som redan haussats till skyarna av Nöjesguiden) har spelat in en fantastisk akustiskt version av singeln "Jag är en vampyr", från SVT.se:s PSL:
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
Om bloggens funktion
Jag har, som jag tidigare skrivit, svårt för bloggar som behandlar "dagsaktuella" händelser. Speciellt när barnsligt inkompenenta personer, omedvetna om att de i själva verket bara är white trash och som stirrat sig blinda på en politisk sida, och anpassar alla sina åsikter efter en viss färgskala, eller syn på vad som är viktigt i livet (att pyttesmå barn ska få betyg, en smått orealistisk slå-åt-alla-håll-utgångspunkt eller att allt är alliansens fel).
Det blir ofta småskaligt tänkande och stormar med svetten i navlarna som de tittar på och inbillar sig existerar.
Jag blir lätt upprörd av sånt, och försöker att inte vara en del av det. Självklart trillar man dit då och då, eftersom de flesta "bloggar" handlar om en "nutid". Men min strävan är att inte - ur ett uselt och löjeväckande perspektiv - kommentera saker jag inte har en aning om, vill ha en aning om eller strävar efter att ha en aning om. Även om även detta inlägg blir ett sådant.
Å andra sidan ogillar jag skarpt människor utan åsikt.
Oj, vad komplex jag är.
Det blir ofta småskaligt tänkande och stormar med svetten i navlarna som de tittar på och inbillar sig existerar.
Jag blir lätt upprörd av sånt, och försöker att inte vara en del av det. Självklart trillar man dit då och då, eftersom de flesta "bloggar" handlar om en "nutid". Men min strävan är att inte - ur ett uselt och löjeväckande perspektiv - kommentera saker jag inte har en aning om, vill ha en aning om eller strävar efter att ha en aning om. Även om även detta inlägg blir ett sådant.
Å andra sidan ogillar jag skarpt människor utan åsikt.
Oj, vad komplex jag är.
YES!!!
"Jag får meddela den glada nyheten att du är en av vinnarna i tävlingen "10.000 B.C." på MovieZine.se.
Dina biobiljetter går iväg med posten i dagarna och bör dyka upp i din brevlåda inom kort."
Roland "The day after tomorrow" Emmerich, någon till och jag.
Dina biobiljetter går iväg med posten i dagarna och bör dyka upp i din brevlåda inom kort."
Roland "The day after tomorrow" Emmerich, någon till och jag.
Emil Jensen!
Jag ska sluta upp med att bara lägga in en länk i den här bloggen. Men oftast betyder det att jag inte lagt in en kommentar att jag tycker att kommentarer är överflödiga och att länken får stå för sig själv. Eller då det länken innehåller. Som Hans Blix och Nina Björks mästerliga analys, essä eller vad en akademiker skulle kalla det om Joakim Thåströms förfärligt fina Brev till 10:e våningen.
Här kommer en länk till en skitbra sk. "rapport" som Emil Jensen skrivit:
http://www.emiljensen.se/index.php?link=r&id=141
Här kommer en länk till en skitbra sk. "rapport" som Emil Jensen skrivit:
http://www.emiljensen.se/index.php?link=r&id=141
Hans Blix!
Modebloggarna
Att vara nörd
Jag har snöat in. Jag har blivit en manusnörd. Jag försöker, något desperat, att hitta ett forum på internet där jag kan få utlopp för saker och ting. Känslor och bekräftelse- samt hävdelsebehov. Jag söker främst i film-forumsgenren, men det är svårt.
Folk är ju idioter. Och jag är en nörd.
Usel kombination. Jag blir arg, frustrerad (som så många gånger förut) och upprörd. Folk röstar på "Transformers" som en av förra årets bästa filmer. Michael Bay.
För mig är han ett skämt.
Och blablabla elitism och alla måste få tycka som dom tycker.. men det finns så många saker som tyder på att man inte vet vad man pratar om. Att man inte förfinar det man tycker om. Att man inte strävar vidare.
Man är så lurad. Man nöjer sig, och låter de som bestämmer vad du ska tycka bestämma åt en. Det är ju liksom nummer ett, att inte göra det. Eller?
Jag skyr människor utan strävan.
Folk är ju idioter. Och jag är en nörd.
Usel kombination. Jag blir arg, frustrerad (som så många gånger förut) och upprörd. Folk röstar på "Transformers" som en av förra årets bästa filmer. Michael Bay.
För mig är han ett skämt.
Och blablabla elitism och alla måste få tycka som dom tycker.. men det finns så många saker som tyder på att man inte vet vad man pratar om. Att man inte förfinar det man tycker om. Att man inte strävar vidare.
Man är så lurad. Man nöjer sig, och låter de som bestämmer vad du ska tycka bestämma åt en. Det är ju liksom nummer ett, att inte göra det. Eller?
Jag skyr människor utan strävan.
Brev till 10e våningen
"Jag tycker så mycket om Thåströms "Brev till 10:e våningen". Jag lyssnar på den igen. Står vid fönstret och ser trafikljusen slå om från grönt till rött. Har ni hört den? Den är ett brev från en vän som har flyttat till en annan vän som blivit kvar. Den innehåller några ursäkter om att brevskrivaren aldrig hör av sig, några ord om att det ju blir så när man har fullt upp med sitt eget. Några minnen från en svunnen gemensam tillvaro. Några rader om skribentens nuvarande liv på annan ort. En avslutning med hopp om att ses igen. Och så bästa hälsningar."
Kanske det bästa som skrivits i DNs kulturbilaga.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=538457
http://www.youtube.com/v/IizDCoprpYg&hl=en
Kanske det bästa som skrivits i DNs kulturbilaga.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=538457
http://www.youtube.com/v/IizDCoprpYg&hl=en
Sex fot under
jag tror att jag gör saker som är dåliga bara för att veta vad som är bra
så jag dricker mig full och låtsas att allting ska lösa upp och reda ut sig
och jag deklarerar ett patetiskt krig fastän alla förstår min egentliga plan
min utgångspunkt begravd sex fot under jord och bara väntar på att få slå sig
ut och upp när mina trupper marscherar över andras gränser
och några stackare som jag lurat hejar på
när jag lägger skulden på marken där de utslagna ligger
jag möts av bu-rop
jag ser tendenser på att ingen är nöjd när jag burat in dem,
de kräver mer, kräver blod, de tigger om en grymmare metod
så jag gör saker sämre för att veta vad som är bra
det är lättare att skilja en ond från en god än en tredimensionell dynamisk och komplex person
från en lika tredimensionell, dynamisk och komplex person men med ett manligt don
men stereotyper sparar alltid mycket mer tid och tid är som bekant synonymt med
överenskomna valörer och bara det faktum att vi kommit överens, stör er och är värt en blodig strid
så jag dricker mig full och låtsas att allting ska lösa upp och reda ut sig
och jag deklarerar ett patetiskt krig fastän alla förstår min egentliga plan
min utgångspunkt begravd sex fot under jord och bara väntar på att få slå sig
ut och upp när mina trupper marscherar över andras gränser
och några stackare som jag lurat hejar på
när jag lägger skulden på marken där de utslagna ligger
jag möts av bu-rop
jag ser tendenser på att ingen är nöjd när jag burat in dem,
de kräver mer, kräver blod, de tigger om en grymmare metod
så jag gör saker sämre för att veta vad som är bra
det är lättare att skilja en ond från en god än en tredimensionell dynamisk och komplex person
från en lika tredimensionell, dynamisk och komplex person men med ett manligt don
men stereotyper sparar alltid mycket mer tid och tid är som bekant synonymt med
överenskomna valörer och bara det faktum att vi kommit överens, stör er och är värt en blodig strid
One hundred ten and still counting
Jag har överdoserat koffein. Jag känner det som en smärta i bröstet.
Jag gör det ganska ofta numera, överdoserar koffein. Dels för att det inte krävs så mycket, dels för att jag lätt vill få ur mig någon form av maximal prestanda hela tiden. Jag tror inte det är speciellt nyttigt. Något av det.
Jag har någon form av gåva när det gäller att skriva, det tror jag benhårt på - så om någon inte tycker det - fine. Det får stå för dig och antagligen säger det mer om dig, än om mig.
Även fast jag inte är speciellt gammal (det adjektivet passar inte, men det är konnotationen jag vill åt) så är det en dålig grej det här med att åldras, har jag märkt. Man vill ju hela tiden bara ha mer, bli bättre och hela tiden denna framåtsträvan.
Förut kunde jag gå in i någon slags "flow" (det finns ingen mindre flummig benämning) och överraska mig själv med saker jag skrivit. Alltså i fråga om kvalitet.
Men numera har jag kommit ifrån det och kommit upp till den kvaliteten under vanligt arbete. Vilket i sig föder en frustration - då jag inte kan överraska mig själv.
Jag vet inte om det är förståeligt.
Jag har under den här helgen producerat 30 sidor hyfsat komplicerad handling och jag håller fortfarande på. Så jag är inte så fräsch i skallen (vilket den meningen förtäljer).
Och det värsta är att jag inte hittar något i det som jag kan hålla som manifest till varför jag skrivit dem. Det är inte rätt igenom dåligt, det vet jag iksom någonstans, men det är heller inte så bra som jag vill att det ska bli. Och när jag väl skrivit något jag tycker är bra, är det inte tillräckligt bra dagen därpå, för då har jag kommit förbi det.
Hela tiden denna framåtsträvan.
Jag gör det ganska ofta numera, överdoserar koffein. Dels för att det inte krävs så mycket, dels för att jag lätt vill få ur mig någon form av maximal prestanda hela tiden. Jag tror inte det är speciellt nyttigt. Något av det.
Jag har någon form av gåva när det gäller att skriva, det tror jag benhårt på - så om någon inte tycker det - fine. Det får stå för dig och antagligen säger det mer om dig, än om mig.
Även fast jag inte är speciellt gammal (det adjektivet passar inte, men det är konnotationen jag vill åt) så är det en dålig grej det här med att åldras, har jag märkt. Man vill ju hela tiden bara ha mer, bli bättre och hela tiden denna framåtsträvan.
Förut kunde jag gå in i någon slags "flow" (det finns ingen mindre flummig benämning) och överraska mig själv med saker jag skrivit. Alltså i fråga om kvalitet.
Men numera har jag kommit ifrån det och kommit upp till den kvaliteten under vanligt arbete. Vilket i sig föder en frustration - då jag inte kan överraska mig själv.
Jag vet inte om det är förståeligt.
Jag har under den här helgen producerat 30 sidor hyfsat komplicerad handling och jag håller fortfarande på. Så jag är inte så fräsch i skallen (vilket den meningen förtäljer).
Och det värsta är att jag inte hittar något i det som jag kan hålla som manifest till varför jag skrivit dem. Det är inte rätt igenom dåligt, det vet jag iksom någonstans, men det är heller inte så bra som jag vill att det ska bli. Och när jag väl skrivit något jag tycker är bra, är det inte tillräckligt bra dagen därpå, för då har jag kommit förbi det.
Hela tiden denna framåtsträvan.
Egentligen har jag ingen anledning att vara bitter. Eller så är det precis det.
Jag höll ett litet tal på min morfars 80-årskalas.
"En geografisk plats är inte mycket mer än ett ortsnamn eller en adress om det inte är så att man har en personlig anknytning till just den platsen. Man kanske har växt upp vid eller till stora delar spenderat sin barndom på eller vid den.
Furusund, Sättra och Storgatan är sådana platser (och en adress) som blivit så mycket emr än bara en geografisk plats. Det finns många barndomsminnen sammankopplade med dessa namn att de kommit att bli begrepp för en själv.
Mycket tack vare Spar-eken i Furusund, som när Andreas och jag var 7 respektive 3 år gamla, på något oerhört märkligt, men också både skrämmande och fantastiskt spännnande sätt lyckades generera 10-kronorssedlar inslagna i folie. Det var science-fiction i den svenska skärgården.
I Furusund fanns också en flitigt använd kikare som man, när man hörde det dova motorljudet från Finlandsfärjorna, sprang för glatta livet att hämta. Sen tittade man på färjan med kikaren och det var dagens höjdpunkt, ofta.
Alla dessa små händelser som till slut byggs ihop till och förknippas med så mycket mer än bara ett ortsnamn.
I Sättra spenderades en större del av den kollektiva Bergmanska barndomen, hur vilket perspektiv jag berättar det här.
En plats funnen och upprättad av födelsedagsbarnet själv. Som tillsammans med sin bättre hälft inhuserade i något som fick benämningen "Lill-Stugan". En missvisande sådan då det inte fanns någon "Storstugan". Bara en större stuga där vi andra bodde.
Från Sättra minns jag speciellt en historia som även förtäljer en hel del om gratulanten själv. Det föl sig nämligen så att morfar sprang på en skogsarbetare vid vägen i Sättra. Denne skogsarbetare berättade om den mystiske mannen som bott på Sjötorp, en nedgången och öde liten herrgård som låg vid sjöns kant.
Det var den lilla information vi fick av morfar innan vi begav oss till just Sjötorp för att titta på den öde och (just därför oerhört) skrämmande platsen.
Morfar berättade att skogsarbetaren berättat att denne man som en gång bott där och byggt upp husen som en gång i tiden varit full av liv och blomstrat om somrarna, hade varit en oerhört rik man. Men ändå hade dessa byggnader fallit i glömska och stått i åratal och förfallit. Utelämnade åt roslagens gröna mossa, väder, vind och tidens obarmhärtiga tand.
Men den här mannens fru hade blivit sjuk - och så småningom dött vilket hade gjort honom så olycklig (trots all sin rikedom) att han hade tagit livet av sig.
Och på något märkligt sätt (antagligen tack vare denna märkliga skogsarbetare) lyckades morfar hitta graven som denne man begravts i. Mitt ute i skogen, några hundra meter från vårt sommarställe, visade det sig.
En av mossa och rötter täckt träplatta med ett meddelande som talade om att denne man låg begravd där.
Mer än så kan jag inte förtälja om denna historia eftersom jag inte vågade stanna kvar och se efter. (Det började bli mörkt och jag såg skelett springa omkring bland granstammarna.)
Och jag har heller aldrig frågat morfar om det hela var planerat och påhittat av honom själv eller om det faktiskt var så att han snubblande över denna lilla fantastiska historia, bara ett stenkast bort från vår sommarstuga. Och saken är den att jag inte heller vill veta. Jag vill att det ska vara ett av barndomens olösta mysterier.
"En geografisk plats är inte mycket mer än ett ortsnamn eller en adress om det inte är så att man har en personlig anknytning till just den platsen. Man kanske har växt upp vid eller till stora delar spenderat sin barndom på eller vid den.
Furusund, Sättra och Storgatan är sådana platser (och en adress) som blivit så mycket emr än bara en geografisk plats. Det finns många barndomsminnen sammankopplade med dessa namn att de kommit att bli begrepp för en själv.
Mycket tack vare Spar-eken i Furusund, som när Andreas och jag var 7 respektive 3 år gamla, på något oerhört märkligt, men också både skrämmande och fantastiskt spännnande sätt lyckades generera 10-kronorssedlar inslagna i folie. Det var science-fiction i den svenska skärgården.
I Furusund fanns också en flitigt använd kikare som man, när man hörde det dova motorljudet från Finlandsfärjorna, sprang för glatta livet att hämta. Sen tittade man på färjan med kikaren och det var dagens höjdpunkt, ofta.
Alla dessa små händelser som till slut byggs ihop till och förknippas med så mycket mer än bara ett ortsnamn.
I Sättra spenderades en större del av den kollektiva Bergmanska barndomen, hur vilket perspektiv jag berättar det här.
En plats funnen och upprättad av födelsedagsbarnet själv. Som tillsammans med sin bättre hälft inhuserade i något som fick benämningen "Lill-Stugan". En missvisande sådan då det inte fanns någon "Storstugan". Bara en större stuga där vi andra bodde.
Från Sättra minns jag speciellt en historia som även förtäljer en hel del om gratulanten själv. Det föl sig nämligen så att morfar sprang på en skogsarbetare vid vägen i Sättra. Denne skogsarbetare berättade om den mystiske mannen som bott på Sjötorp, en nedgången och öde liten herrgård som låg vid sjöns kant.
Det var den lilla information vi fick av morfar innan vi begav oss till just Sjötorp för att titta på den öde och (just därför oerhört) skrämmande platsen.
Morfar berättade att skogsarbetaren berättat att denne man som en gång bott där och byggt upp husen som en gång i tiden varit full av liv och blomstrat om somrarna, hade varit en oerhört rik man. Men ändå hade dessa byggnader fallit i glömska och stått i åratal och förfallit. Utelämnade åt roslagens gröna mossa, väder, vind och tidens obarmhärtiga tand.
Men den här mannens fru hade blivit sjuk - och så småningom dött vilket hade gjort honom så olycklig (trots all sin rikedom) att han hade tagit livet av sig.
Och på något märkligt sätt (antagligen tack vare denna märkliga skogsarbetare) lyckades morfar hitta graven som denne man begravts i. Mitt ute i skogen, några hundra meter från vårt sommarställe, visade det sig.
En av mossa och rötter täckt träplatta med ett meddelande som talade om att denne man låg begravd där.
Mer än så kan jag inte förtälja om denna historia eftersom jag inte vågade stanna kvar och se efter. (Det började bli mörkt och jag såg skelett springa omkring bland granstammarna.)
Och jag har heller aldrig frågat morfar om det hela var planerat och påhittat av honom själv eller om det faktiskt var så att han snubblande över denna lilla fantastiska historia, bara ett stenkast bort från vår sommarstuga. Och saken är den att jag inte heller vill veta. Jag vill att det ska vara ett av barndomens olösta mysterier.
Hombres
Christel om min nyköpta "Hombres"-dvd:
"Ahmen kolla. Det ser ju ut som att Dressmann och Kanal 5 har knullat."
http://lastafetah.edu.gellivare.se/tidigarenr/nr_49/Bilder/hombres1.jpg
"Ahmen kolla. Det ser ju ut som att Dressmann och Kanal 5 har knullat."
http://lastafetah.edu.gellivare.se/tidigarenr/nr_49/Bilder/hombres1.jpg
Paranoia, nej de bara skojade v.2
De säger; "vissa saker är måsten", de säger; "du behöver det vi ger"
Men de målar bara över rosten och putsar upp det med saliv
visar dig nån dikterad statistik som de säger förklarar precis
De säger; "Var alltid rädd för ditt eget liv, men drabbas aldrig av panik"
De säger; "sök din tröst i hat och våld eller shopping på mekaniskt vis"
De säger; "vi ser gärna att ni ber, bara det inte är i riktning mot Mekka"
"men vi betalar bra om du agerar säkerhetspolisens läcka"
De ger dig samma unkna påse men kamouflerad i ett nytt fodral
De reducerar, devalverar dig till en modebloggares IQ till minustal
eller ger dig en palestinasjal
för det är bråttom och svårt att förklara nyanser, eller vad just hon eller han ser
och om du inte tar dina chanser så har du inget att sätta emot
om du blir sjuk men inte dör behandlas du som mänsklig skrot
för du ska leva, jobba och vara strömlinjeformad, tacksam, kåt och glad
och ta med kärnfamiljen till Thailand på en årlig eskapad
så att deras plan fungerar i en skepnad av det som du själv har valt
De säger; "Det är ett väldigt viktigt ideal"
De säger; "Välj ett, men det ska dementera fysikens lag"
Jag säger; "Allt ni gör att att ni ljuger"
De skrattar, säger; "Det är du som ljuger för dig själv"
Minus puls
Det har inga händer, inga tänder inget rivande, rytande vrål
inget frätande, fräsande blod som äter upp fett, skelett
och ditt försvar i skölden av vekt mentalt stål
men det känns det bränns det finns och allt som krävs är mod
jag klär av mig naken efter att ha kissat ner mina jeans
med min enda användbara släktklenod
Men saken är den att jag är vaken så det är ingen dröm
det är som förnimmelsen av en osynligt jagande kameralins
jag känner spänningen som den runt en ledning med ström
det är den där auran i salen hos en galen sekt
tanken på din egen skalle som uppfläkt och spräckt
känslan dagen efter döden när hela du är öm
det är giftgas istället för luft och allt du tar för givet,
det är tvivlet, rädslan paniken för att vara banal
och att de ska hitta alla liken skelett som du slagit in i stanniol
och grävt ner mentalt
med en sjuttis vodka en karta rohypnol som du blundat och svalt
för att våga ta betalt
det är tanken, ångan av allt det där som bara går att känna
men aldrig att fånga
De ropar upp ett namn och ni undrar vem
och jag går fram och skakar, hostar upp segt grönt slem
som jag tror är de ord som ni vill eller ni tror att jag tror att ni vill höra
nej, jag ska inte förstöra
ni längst fram får akta er för jag bara skakar, kastar ur mig slemmet
jag är tanterna och gubbarna på hemmet där jag jobbat sen jag var arton
och jag är så vansinnigt rädd för att vara sån, den som, ger er insikter jag tror att ni vill ha ... dom
