One hundred ten and still counting
Jag har överdoserat koffein. Jag känner det som en smärta i bröstet.
Jag gör det ganska ofta numera, överdoserar koffein. Dels för att det inte krävs så mycket, dels för att jag lätt vill få ur mig någon form av maximal prestanda hela tiden. Jag tror inte det är speciellt nyttigt. Något av det.
Jag har någon form av gåva när det gäller att skriva, det tror jag benhårt på - så om någon inte tycker det - fine. Det får stå för dig och antagligen säger det mer om dig, än om mig.
Även fast jag inte är speciellt gammal (det adjektivet passar inte, men det är konnotationen jag vill åt) så är det en dålig grej det här med att åldras, har jag märkt. Man vill ju hela tiden bara ha mer, bli bättre och hela tiden denna framåtsträvan.
Förut kunde jag gå in i någon slags "flow" (det finns ingen mindre flummig benämning) och överraska mig själv med saker jag skrivit. Alltså i fråga om kvalitet.
Men numera har jag kommit ifrån det och kommit upp till den kvaliteten under vanligt arbete. Vilket i sig föder en frustration - då jag inte kan överraska mig själv.
Jag vet inte om det är förståeligt.
Jag har under den här helgen producerat 30 sidor hyfsat komplicerad handling och jag håller fortfarande på. Så jag är inte så fräsch i skallen (vilket den meningen förtäljer).
Och det värsta är att jag inte hittar något i det som jag kan hålla som manifest till varför jag skrivit dem. Det är inte rätt igenom dåligt, det vet jag iksom någonstans, men det är heller inte så bra som jag vill att det ska bli. Och när jag väl skrivit något jag tycker är bra, är det inte tillräckligt bra dagen därpå, för då har jag kommit förbi det.
Hela tiden denna framåtsträvan.
Jag gör det ganska ofta numera, överdoserar koffein. Dels för att det inte krävs så mycket, dels för att jag lätt vill få ur mig någon form av maximal prestanda hela tiden. Jag tror inte det är speciellt nyttigt. Något av det.
Jag har någon form av gåva när det gäller att skriva, det tror jag benhårt på - så om någon inte tycker det - fine. Det får stå för dig och antagligen säger det mer om dig, än om mig.
Även fast jag inte är speciellt gammal (det adjektivet passar inte, men det är konnotationen jag vill åt) så är det en dålig grej det här med att åldras, har jag märkt. Man vill ju hela tiden bara ha mer, bli bättre och hela tiden denna framåtsträvan.
Förut kunde jag gå in i någon slags "flow" (det finns ingen mindre flummig benämning) och överraska mig själv med saker jag skrivit. Alltså i fråga om kvalitet.
Men numera har jag kommit ifrån det och kommit upp till den kvaliteten under vanligt arbete. Vilket i sig föder en frustration - då jag inte kan överraska mig själv.
Jag vet inte om det är förståeligt.
Jag har under den här helgen producerat 30 sidor hyfsat komplicerad handling och jag håller fortfarande på. Så jag är inte så fräsch i skallen (vilket den meningen förtäljer).
Och det värsta är att jag inte hittar något i det som jag kan hålla som manifest till varför jag skrivit dem. Det är inte rätt igenom dåligt, det vet jag iksom någonstans, men det är heller inte så bra som jag vill att det ska bli. Och när jag väl skrivit något jag tycker är bra, är det inte tillräckligt bra dagen därpå, för då har jag kommit förbi det.
Hela tiden denna framåtsträvan.
Kommentarer
Trackback
