thehardcore the hard core the hardcore hard core

Jag sitter på ett vandrarhem i polska fjällen. Jag har gått hit. Det var inte meningen att jag skulle göra det, det mest blev så. Jag var på väg till slovenska gränsen, men lyckades ta fel buss. Något jag inte förstod förrän det blivit mörkt och jag var mitt ute i ödemarken. Det hela var inte så värst dramatiskt, även om det låter så.

Anledningen till varför jag lyckades ta fel buss är att mina polskakunskaper ungefär sträcker sig så pass långt att jag inte förstår att Polonia betyder typ fjällstation och inte att det är staden som ligger vid slovakiska gränsen. Jag vaggades in att tro på busschauffören när jag frågade och han sa att "slovaki border" låg framför mig. Vi måste ha missförstått varandra.

Dock var promenaden (på drygt 2 timmar) otrolig fin och häftig i alla avseenden, så den var jag nöjd med. Jag var nöjd med kontrasten mellan den att vara själv i den rena, friska luften, med fjällbäckarnas porlande, stora snötäckta fjäll på långt håll och Krakows storstadsliv, med sökandet efter den billigaste ölen på små gator runt stora torget och det intensiva umgänget med den illaluktande, ständigt pratande engelsmannen Stewart. Vi hade det dock roligt de tre, fyra första dagarna. Sedan började han gå mig på nerverna, inte bara på grund av att han inte duschade, han har tydligen vissa problem med matsmältningen, så han rapade väldigt mycket. Rapar långt, långt nerifrån magen som kom från ingenstans. Han kunde liksom inte ha ätit eller druckit på flera timmar och så bara rapar han sporadiskt under en och en halv, två timmar. Som sagt så var det inte bara det, utan han blev inte så värst grov i munnen, men anspelade hela tiden på sex när han druckit. Och drack, var väl det vi gjorde. Men inte bara öl, utan té mest. Vi drack nog fler koppar té tillsammans än öl, tror jag. Kanske femtio-femtio. Vi hade ju trevligt, jag vill inte svartmåla honom, det var bara det jag minns mest just nu. Men han berättade en hel del intressanta saker, de första dagarna (men eftersom han sällan var tyst var det kanske oundvikligt), och vi trivdes i varandras sällskap. Men den femte dagen kände jag att jag fått ut det jag kunde få ut av honom, ungefär (är det ok att känna så?)

Men vi åt våra mål mat tillsammans och så. Det var ju schysst, för ingen av oss ville väl vara ensam så det var väl det som gjorde att vi tydde oss till varandra, antar jag.

Han är en karaktär Stewart. Bara det att han, en 57-årig låginkomsttagare från Bristol, tog en vecka till Krakow i början av januari och bodde på det billigaste (men bästa) hostelet i stan och åt pulversoppa ur hostelets muggar till lunch och middag (något även jag gjorde) gör honom till ett original. Och det var väl det som fascinerade mig. Att han liksom jag var där. Att någonstans hade vi tänkt ut varsin liknande plan, och av en slump hamnat på samma budgetboende i en stad vi båda trodde skulle vara billigare än vad den egentligen var.

Och även om det aldrig riktigt klickade mellan oss så spenderade vi våra måltider och en hel del av vår vakna tid tillsammans.

I mitt huvud liknade jag vid honom vid en valross, och det är ingen dålig liknelse, även om jag främst tänkte på utseendet när jag skrev det först. Det är inget vackert djur, men det har sin charm. Det är inte det smidigaste djuret, men det skulle nog vara en ganska så verbal varelse om man gav den talets gåva.

Man kan tänka sig en valross som taxichaufför eller på socialbidrag, lyssnar på Motörhead och AC/DC och försöker göra pengar genom att gå med i olika internetfenomen, farligt mycket lik ett pyramidspel.

Han hade en mp3-spelare som han fått någonstans ifrån, som hans kompis (han refererade ofta till "kompisar", och det var skönt, för då slapp jag känna dåligt samvete för att han inte hade några vänner) fyllt med usel hårdrock, som han fann utsökt. Jag frågade om han ville ha fler låtar på den, eftersom han klagade på att det var för få, och att han lyssnat sönder dem. Jag lade in några spår jag trodde han skulle gilla, och några som var rena chansningar. Det känns både sorgligt och som en sammanfattning av honom när han berättade att han tyckte bäst om den låten där Tiger Lou sjunger "Home to the home, where we all sleep alone".

Jag lämnade Krakow i morse vid 11 och tog ett tåg för att ta mig över gränsen till Slovakien. Var det tänkt.

På tåget delade jag "hytt" med en hel familj. Pappan pratade i mobiltelefon hela tiden, men hann mellan samtalen berätta att det företag han arbetade för var från göteborg. Jag lyssnade på Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm" inläst av Peter Andersson, medan den minsta av barnen sov på sätet mitt emot mig och det var högljudd fest i hytten bredvid. Och det var väl ett ganska talande exempel på hur jag kände mig. Att jag satte min egen valda värld över öronen och lät det andra, som ändå fanns där, så nära inpå, vara. För att det här på något sätt är en egoistisk resa.
Och ändå ignorerar jag mig själv.

Och det är väl därför det blev som det blev. Att jag befann mig i en polsk nationalpark norr om stan när jag skulle söderut och till gränsen. Bussresan hit var precis så lång och enslig att jag trodde att;

1. Det är fel buss, det här är inte till Slovakiska gränsen. Nu måste jag åka tillbaka igen.

2. Nu är det bara chauffören och jag. Han kommer att stanna bussen, ta fram en kniv och säga (på polska) att "ingen kan höra dig skrika i den här skogen". Eventuellt råna mig på allt förutom mina boxershorts och min sjal (jag tror att det är för neo-grabbigt för polackerna att ha sjal, folk med rakade huvuden tittar snett på mig).

3. Shit, det kommer att bli mörkt innan jag hinner till den där sloviska staden som heter något med pop, hur ska jag då hitta ett hostel?

4. Stark oro.

Så, från ingenstans, uppenbarade det sig som onekligen såg ut som gränsövergången. Jag klev av bussen och där var en bom och ett bås - det som borde tjäna som gränsövergången. Jag betalade en summa (6 kronor) för att lämna landet. Det satt två män, som började närma sig pensionsåldern, korta, satta med bara en krans hår runt huvudet, med orakade, rödflammiga ansikten och stirrade på mig när jag betalade. En pinup-affisch satt på dörren in till den lilla stugan. Jag skrattade för mig själv. Jag frågade om jag behövde visa mitt pass, men jag uppfattade det som att de sade "Schengen" och var nöjd med det. Det slutgiltiga beviset på att man hör det man vill höra.

Sen började jag gå, den jag trodde, 1,6 kilometer långa sträckan jag uppfattat av turistinformations-kvinnan att man var tvungen att gå för att komma till Slovakien.

Det var en bitvis ändlöst vacker promenad. Jag tog flera bilder med min mobiltelefonkamera. Det luktade hästurin ungefär 1,6 kilometer av promenaden. Då började mitt första tvivel uppenbara sig. Det var en väldigt lång väg att gå. Sannerligen. Men det var fint och jag min tjockskalle läste på skyltarna som visserligen inte berättade hur långt det var till denna Ch...... Polonia, men att den existerade. Och jag nöjde mig med det. Det märkliga vara att jag hela tiden såg människor gå åt andra hållet, mot det jag då trodde var den polska gränsen. Men när det började bli mörkt blev jag en aning skraj. Och när mörkret började falla på riktigt fick jag aningen panik. Men just när den stegrat sig så pass att jag funderade på om mina kläder som jag hade in ryggsäcken skulle räcka för att hålla mig varm under natten i något av de (kulturminnesmärkta) många skjul som låg vid sidan av vägen, så fick jag syn på tre polacker som tydligen hade ett mål i sikte. Jag frågade på engelska om det var slovakien vi var i men fick ett nekande svar. Nje, Polski. Oj, ok. Finns det någon buss här i närheten så att jag kommer dit? Nje. Va? Men vart ska ni då? Har ni en bil? Ch.... Polonia. Nje. Åh, vad bra ni ska till Polonia. Vad bra. Finns det någonstans att sova där då? Da. Åh, vad bra. Ska ni dit? Da. Åh, vad bra.

Då släppte min oro. En vackert upplyst byggnad som såg väldigt varm ut uppenbarade sig bakom träden, precis när vägen började stegras på riktigt. Först trodde jag att det var ett privat boende, sen att det var stängt och låst. Men till min förvåning var det ingetdera. Och den vänliga polska kvinnan pratade med flickan i receptionen som log (men skrattade åt mig inombords och försökte förstå vad i allsindar jag gjorde där om jag skulle till slovakiska gränsen. Du är 7 mil, varav 2 du gått till fots åt fel håll.)

Tick tack
min pacemaker går som ett Click-track
min vilopuls vinner en biljakt
McQueen och McGraw i en dödspakt

Tick tack
de köper upp mark i min hjärttrakt
allt är drömt, allt är gjort
allt är redan sagt, allt är tänkt
allt är upptäckt och kartlagt

///

Jag kan inte rå för det, men jag tycker att det är vansinnigt snygga rader. Bara en sådan som "de köper upp mark i min hjärttrakt", det är så skarpt och välskrivet att man häpnar. Återigen.

Joakim Berg har skrivit raderna, låten heter "Tick tack".