thehardcore the hard core the hardcore hard core

"Chaplin dog i sömnen, 88 år gammal, på juldagen 1977, i Vevey, Schweiz och begravdes på kyrkogården i Corsier-Sur-Vevey, Vaud. Den 1 mars 1978, blev hans kropp stulen av en liten grupp av polska och bulgariska mekaniker i ett försök att pressa hans familj på pengar. Försöket misslyckades, förövarna blev infångade och kroppen återfanns elva veckor senare vid Genevesjön. För att försäkra sig om att det inte skulle hända igen begravdes kroppen under sex fot betong."

- wikipedia

Så här långt kommen, är det nödvändigt att tala om Daniel Day-
Lewis i rollen som Daniel Plainview, inte bara för att han förekommer i så gott som varenda bild, utan för att han bär "There will be blood" in i minsta detalj: ett slocknande leende, en rynkad panna, en mörknad blick, ett våldsamt utbrott av raseri, korta ögonblick av värme, gångens växlingar mellan bortjagad hälta och målmedveten handling.

Det är mer än imponerande, det är en skådespelares samtidiga totala kontroll över och underordning av den roll han gestaltar, långt bortom kategorierna "ond" eller "god", "sympatisk" eller "osympatisk".

- Citerat från DN.se

///

Ja, nu vill jag se filmen.

Den onda karaktären i mitt manus jag sliter med om dagarna har fått efternamnet Hessle. Och jag känner mig både nöjd och elak.

För barnpsykologen Hessle kanske inte vet bättre (än att avfärda apatiska flyktingbarn som skådespel).

Ge mig det där som är så bra som lugnar ner och får mig att stanna kvar
ge mig det som de säger gör dig lycklig och glad som tänder en eld och vässar mina vapen
Ge mig det som får världen att snurra runt mitt eget själva jag

För det är som de säger, allt är ditt
bara du gör som de säger och vill
sälj oss något som är lätt att fly till
om du hittar något, tysta alla som vet
det är du, ditt jag och själv som ska bli fet

och anställ ett barn, det som inte fått hiv än
för det är viktigt att forma de små små liven
till det som de ska vara
och ge oss något att skylla på för allt vi inte vågar se
välj ut en grupp ett land som de kan kanalisera allt vårt hat på

skriv nåt som bekräftar och späder på den brand som är helt mental

ge mig fyrahundratusen modebloggares tunna intellektuella skal

ge mig krig och fred och politikens alla sidor i en slagkraftig rad

ge mig det bubblande bruna guldet med is i ett glas

när vi solar oss i glansen från en brinnande stad

som vi satte i brand helt på egen hand

tack vare olja, stolta industrier och företagsstyrelser till as

ge oss socker, sex och sprit nej, det är inte fel
ge oss det vi tror att vi vill ha
sprid ut rykten, kasta ur dig hot
den som inte rättar sig in i ledet är en idiot
skapa sjuka skämt till ideal som motsäger fysikens alla lagar
ge dem något omöjligt att sträva kämpa mot
låt det hagla bröd och skådespel

visa på hur bra vi har det

det här är inget ruttet, grått och fattigt sovjet

men bakom våra ryggar ritar de exakt samma plan

och vart fjärde år visar de allt de lärt sig om masspsykos
de leker med oss ljuger, sveker och bedrar
ge de vad de tror att de vill ha, billig sprit, bensin
och legaliserade prostituerade på rad

för här är ett liv inte värt ens ett andetag

På omslaget står det att läsa: "Den här boken behöver inga säljande citat".

Om Dave Eggers "Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet".

Såna här titlar, på böcker skrivna under 1800-talets första hälft om fysik är ju sånt man kan drömma våta drömmar om, eller vad sägs om:

Fundamental Principles of Equilibrium and Movement

Oj, hur ska jag förklara en sån här uselt stulen överskrift på ett hållbart sätt. Jo, jag tänkte använda mig av något så sofistikerat som humor.

Ikväll lurade Oskar in mig i Poetry Slam-gemenskapen och som så ofta så var det en slump som föregick det hela. Efter att ha spenderat dagen med våra egna heliga skrifter på ett kafé vid Stigbergstorget (av modern hippie-modell) stannade vi kvar för att lyssna på den för söndagskvällen ganska stående punkten Poetry Slam-deltävling. Där, poeter (ja, uppenbarligen finns det inget ord med mindre pretentioner att tillgå) får försöka få ur sig sina egna texter, muntligt på en scen. Med juryer som ger poäng.

Då det var flera avhopp tillfrågades Oskar att vara med som kalibreringspoet (där funkar ordet bättre - prefixet ger en viss känsla av vetenskap och då låter det inte lika högtravande) och någonstans i mig ville jag försöka mig på det här. Att stå och få direkt feedback från en publik på en egenkomponerad text var kanske det jag behövde för att komma vidare med mitt manus...?

Oskar anmälde mig utan mitt godkännande. Jag kände mig som någon som går med på att ligga med någon fast man egentligen inte vill.
Jag led helvetets alla kval och när jag gick upp på scenen (efter 4 stycken relativt kackiga) så skakade jag ungefär lika mycket som tanterna som har Parkinson på jobbet.
Jag misslyckades med mitt första ta-bort-nervositeten-skämt och läste min text ryckigt från min fusklapp. En hyfsad text dock. Tycker jag. Men som så ofta är det man själv uppfattar som hyfsat inte vad andra uppfattar som hyfsat.
Men eftersom jag upplyste om att det var första gången jag stod på en scen så fick jag några mercyfuck-röster och var tredje sist av 8 efter första ronden.

Men jag åkte förstås ut i andra (men bara med 0,1 poäng!). Jag läste en kackig, osammanhängande text, dock med ett stenhårt sista rim.
Men grejen var väl mest att jag är så stolt över mig själv att jag ändå gjorde det. Hur fånigt det än kan tyckas.

Märkligt hur någon kan ladda så mycket och hyfsat bra, och sen skjuta sig själv i foten utan att märka det.


http://www.apg29.com/blogg.php?blogid=1&artid=346

Hej  Pontus
Spray har  störningar som nu varat i 3 veckor varför jag inte kunnat nå dig
Jag vick nu tipset  att gå  in på deras hemsida och dör  ta  mig fram till  min e-post  vilket jag nu  gjort efter  mycket  möda för en gammal stofil som jag
Jag  har läst  ditt brev och förstår  inte att det råder  osämja mellan dig och  föräldrarna.
Jag har visserligen talat med både  pappa och  mamma men det har bara  varit om  mitt stundande 80 -års fest  den 23 febr. och då  hoppas jag att  du hinnefr komma till Stocksund
Jag tror att  du är  lika känslig  som jag. och  det är då lätt att  brusa upp när man blir missförstådd.
I det fallet  stöder jag dig  ska du veta.
Jag har också försökt stödja   Andreas när  det krisade till sig  hemma.
Att som du  sitta  långt  där borta ensam och  känna sig övergiven är inte alls bra. Lusten att få  nått  gjort  blir  hämmad och inspirationen har svårt att infinna sig.
Jag hoppas  att dessa rader kan ge dej  lite  lugn  och ro.
Det känns  bra att du har förtroende för mig och jag tror att  du känner  det tryggt  med oss gamlingar.
Allt  löser sig
Du får berätta om dina  resmål när vi  ses och  hörs
Morfar

Jag är i Slovakien. I en stad som heter Kosice med några
appostrofer någonstans, på c:et tror jag. Jag sitter på en
pub/krog/café som drivs av 2 eller tre bögar. Jag vet inte riktigt om
två av de bara är ihop med varandra (det behöver inte heller stämma)
eller om han är lite av en boss.
Jag tror jag gillar stan, jag har bara varit här i en halvtimme, och
jag har inte hittat något hostel än, men en stor Hoegaarden för knappt
12 kronor är överkomligt. Och det är en stor kyrka som verkar vara
stans mittpunkt. Just nu är det det enda jag vet något om känns
tryggt. Man famlar hela tiden efter något tryggt. Och det är svårt
eftersom knappt någon kan engelska och inga skyltar är på engelska. Så
man får förlita sig på de ord eller stadsnamn som man kan uttala
någolunda förståeligt. Ofta tar jag till gester, men det är inte
alltid det går då heller.

På tågstationerna går jag på helspänn och låtsas veta vart jag är på
väg för att ingen ska tilltala mig och fråga om "Acommodation,
guesthouse?", än har det inte hänt och jag vet inte om det är för att
min metod fungerar eller för att det inte finns några sådana typer.