thehardcore the hard core the hardcore hard core

Jag tänker inte vara sämre än någon annan som gör årsbästalistor, som sig bör så här i slutet på året. Fast det här är inte bara en årsbästalista, utan egentligen mest en lista över året. Som sig bör i en dagbok. Även om den är virtuell och offentlig.
Det ska sägas att alla dessa ting jag listar inte är från år 2007 utan att jag personligen tog del av de detta år.


ÅRETS BESVIKELSER:

Film: 300 (kommer även att finnas med längre ned under Årets mest korkade oneliner i en film.
Chinatown. Trist och dåligt tempo och ingen överraskning att prata om och slutet var rätt igenom kasst, från manus till regi och foto.

Bok: Slumpens musik av Paul Auster. Höll inte alls Austerklass och gav mig ingenting. Den börjar bra med en kille som ärvt en massa pengar och börjar åka planlöst med sin bil, men sen spårar den ur och kommer in i fel genre och stampar i 100 sidor. Kanske berodde det på killen som läste ljudboken som lät som "hej, kom och hjälp mig". Men bara kanske. Och att inspelnigen var från 1992.

Årets årsbästalista: Har jag inte riktigt fått till, men släpper en första dålig version i alla fall.

ÅRETS BÄSTA:

Filmer:
Mission: Impossible III. Efter John Woos (vilket skämt han har kommit att bli) löjligt dåliga tvåa (med manus av ingen mindre än Robert Towne ((som skrev Chinatown(((!))))) kickstartade J.J. Abrams III:an med hur mycket geniala ingredienser som helst. Inte minst det faktum att Ethan Hunt (Tom Cruise) som ska vara någon form av superhjälte, misslyckas med allting han tar sig för på ett eller annat sätt.
Kanske actionfilmvärldens allra bästa anslag, med Philip Seymour-Hoffman som ond, ond, ond skurk och hjälten fastbunden i en tandläkarstol. Cool detalj: The Anti-God, det som Philip Seymour-Hoffmans skurk är ute efter, är en bomb som fungerar som ett svart hål.

Michael Clayton. Scenen med hästarna är helt makalös. Scenen med lönnmördarnas obehagligt effektiva lönnmord är helt vansinnig. Sista scenen är så bra som en sista scen kan vara. Det är så tight och enkelt men samtidigt komplext och provocerande (nåja, om man sväljer att det är typ så det går till när en svindyrt framforskad företagsprodukt upptäcks ge cancer, vilket jag gör) att man häpnar. Det är spännande och roligt och tragiskt. Tony Gilroy är en gud.

Children of men
No comments.

Letters from Iwo Jima
En av tre eller fyra filmer som berört mig till tårar. Eller en tår, men ändå. (Ska sägas att en av de andra filmerna som gjort det är The Matrix Revolutions (just det den tredje och avslutande delen. Take that filmkonnässörer!)

Min bättre hälft är en bra spanare. Alltså inte att hon är polis som Spanarna på Hill street, utan mera som Spanarna i P1. Jonas Hallberg och den där moderata skånskindiern och hon som är med i Parlamentet när alla andra som står högre upp på listan är bakfulla. Den sortens spanare, fast inte lika Public Service:kt.

Jag råkade höra det här klippet och hela min fysik bara stannade upp. Och min hjärna började febrilt arbeta för att hitta någon form av mening någonstans i något (kläder, tänder, landet hon bor i, världen hon lever i) men inget. Det var en så oerhörd märklig känsla att det enda som jag kunde göra var att skratta. Och det kommer nog den som ser det i detta sammanhang också att göra.

Ska sägas att det här är tagit ur sitt sammanhang. Men jag tror inte ens att Leif Silbersky skulle kunna försvara dessa totalt självcentrerade, innehållslösa, tomma, tomma ord.

Ibland inser jag att jag har någonting. Men den egotrippen dör i samma stund som att jag inser att jag har 4 läsare och hon har 16 kommentarer på bara det här inlägget.

http://www.youtube.com/v/lpHQj3klkWc&rel=1&rel

Det är en konst bara att svara på frågan "varför skriver du?". Och jag försöker, och har försökt ett fleral gånger förstå för mig själv just varför. Det verkar vara ett tema, eller en trend hos mig, att vrida och vända på det.
Och senast idag komma alla mina dittills stabila grunder på skam. Det gör de ofta.

Inte minst min kvasi-buddhistiska ådra som då och då blottläggs. Det är smått skamlig, men någonstans gillar jag det. Kanske därför att det är så pass outvecklat som tanke. Det är liksom en romantiserad bild av hur jag jag tror att det är. Visserligen har jag ju hum om Buddhismen och sådär, men hummet är ju egentligen bara en, av mitt vridna sinne, förvriden bild av den egentliga, (nu höll jag på att skriva "läran" här...  förresten vart lade jag mina batikbyxor?) faktiska Buddhismen.

Jag känner redan att det inte känns bra. Det känns bra att skämta om det, men det känns verkligen inte bra att sätta en label på sin tankegrund. Min tankegrund kan nog enklast (och med mest heder i behåll) benämnas som någon form av Back to basics. Det kan jag stå för.

Lite upprättelse kan vara i sin ordning. Här lyckas Billdek riktigt bra med en cover på Bruce Springsteens "The river" (jaja, jag vet).

Att (jag använder det ordet alltför ofta i början av meningar jag både gillar det och inte) liksom gå så helhjärtat in i något är alltid fascinerande, men inte alltid imponerande. Men det är det här.


http://www.youtube.com/watch?v=T4aO9zjv8Go

Utvärdering av filmen idag. Jag försöker förklara mig, hur jag uppfattat saker, vad som har varit svårt, vad jag misslyckats med i manus. Tar på mig teatral dialog, trots att det är uppenbart att det är skådespelerskan som haft fel spelriktning. Jag säger att jag tycker att musiken är dålig, men lyckas inte förklara varför. Misslyckas. Framstår som pretto och idiot.
Folk hatar mig i tystnad.

Och det är tystanden som är så vansinnigt provocerande.





(Musiken var för upptempo och skapade fel feeling, man kommer in i ett mentalt tillstånd som kan liknas vid det när man springer, istället för att man ska sitta ned och vara vemodig i sin gungstol.)

"För inget är så prestationsinriktat som "leverera". Med kirurgisk precission skär ordet bort all lust, all drivkraft, all tanke på att vägen är målet eller ens att vägen har med målet att göra, och isolerar bara själva prestionen som ett utskuret kallt organ som ska klara sig själv utan kropp, visas upp, bedömas och sen försvinna. Det förvandlar våra handlingar till produkter."

- Emil Jensen


///

Egentligen borde jag inte citera andra människor som skriver. Egentligen borde jag skriva själv, hela tiden. Av flera anledningar som alla till slut sammanlänkas i en enda.
Mentalt mår jag bättre.

Egentligen borde jag inte citera andra människor som skriver. Egentligen borde jag inte skriva själv, inte just nu.
Av flera anledningar som alla sammanfaller i en.
C och jag har pratat, men bara i tio minuter. Sen dess har vi varit tysta.

Jag tycker om att läsa det Fredrik Strage skriver.
Han hittar kul saker också, bland annat det här vansinnigt roliga klippet.

Jag citerar (Strage):

"Lika bisarr är Gaahl-intervjun i dokumentären "True Norwegian black metal" som producenten Peter Beste och journalisten Ivar Berglin gjorde åt Vice Magazine. I den släpar Gaahl upp filmteamet på ett fjäll. Journalisterna fryser, svär och klagar medan Gaahl kämpar på mot toppen som en sann übermensch. "Blir det någonsin ensamt att vara en av få personer som tillhör eliten?" undrar journalisterna. Då blir Gaahl sur och gör en ondskefull konstpaus."


http://www.youtube.com/watch?v=avnsgYvHPK8