thehardcore the hard core the hardcore hard core

http://www.youtube.com/watch?v=Bn8iTx_Gmdg

///

Svarta träd i skogen blir soldater i en här
Och gula löv på marken blir skatten som vi stjäl
Och de gråa döda husen blir fängelset vi flyr
Och hela fula världen blir som ny

Om du tar mig med till drömmarnas land, du låter mig följa med på din axel
Om du tar mig med till drömmarnas land, jag kan väl få följa med på din axel

Om allt man inte väljer, men ändå tvingas ta
Om stoltheten jag sväljer för att klara varje dag
Och allt som jag ska gömma i mitt hjärta utav glas
Om allt det där ska rymmas går jag av

Så ta mig med till drömmarnas land, jag kan väl få följa med på din axel
Ta mig med till drömmarnas land, så kanske jag kan göra nått som är vackert
För dig och för mig
För dig och för mig

///

jag tror jag brister
imploderar
blir ett tomt svart hål
drar till mig allt runt om
socker, sprit och ister
effekten varierar
men ge mig vad jag tål
kom 
kom 
kom

"Idag är jag i mitt esse. Mina skämt landar, mina analyser

är nästintill nya sanningar och jag kan förklara vad jag menar.

Det är sådana här dagar man är så nära 100% av den man vill vara,

av det material man har att arbeta med som det är möjligt.

Det här sådana här dagar folk med sämre självförtroende

avskyr en för att man är just allt det där.

Det är sådana här dagar det är en fröjd att skriva mail.

Men frågan är vad det beror på.
En ketchupeffekt i serotonintillverkningen?

Eller att jag bara sovit tre timmar i natt och är hög på koffein.

Det kan bero på att det jag förut skrev, att jag blev bekräftad i mina hjärte-

ämnen; humor, filmanalys och verbal, samt skriftlig formulering.

Dock hade jag två, tre dagar förra veckan när det var precis tvärtom.

Och när det inte är en sån här icke-illegal substans-bergochdalbana

i ens känsloliv råder det terrorbalans (vilket bra ord det är!) mellan

de båda sidorna.
Och det är ju inte lika kul. Det blir liksom en flykt från den grå, tråkiga

och misslyckade skuggan av en själv man egentligen och oftast är -

och det är den drogfria trippen som är det häftiga. Som att förlora sig i

en vansinnigt bra film (senast Michael Clayton, och som du skulle uttrycka det: briljant!)
eller när man fattar ett sammanhang som öppnar upp något nytt hos en, eller något

annat som kan liknas vid att läsa en god bok omformulerat som essensen

av det fina med att leva. Med andra ord och med himlastormande känslor

och stråkar och en tår som rinner ned för Julia Roberts kind."

Du vaknar upp liggandes på ett fält. En molnfri blå himmel över dig. Fältet är gulnat, torrt. Det tycks sträcka sig från horisont till horisont, inte ett träd syns till, inte ett berg, ingenting.

Du ställer dig upp.

Du är naken, men när du ser ner på din kropp sitter ett bälte fast runt magen.

En bomb, förstår du.

Du försöker inte slita den av dig, det känns inte obehagligt, ingenting att ha den där. Du tänker att det måste vara en vacker syn med dig på ett gulnat fält med ett självmordsbälte runt midjan, den blå himlen som ramar in.

Du ser dig omkring, men vet inte exakt vad du ska göra.

Du har ett fult sår på ena armen. Format som bokstaven D. Märkligt.

Ett sår på andra armen också. Det format som ett G. D och G.

Vad menas med dessa två bokstäver?

Du letar efter ännu en bokstav, en ledtråd eller vad som helst. Du vänder på handflatorna, upptäcker ett sår, inte mer än ett koagulerat streck. Ett I?

D, G, I.

DIG. Gräv.

Du ser dig om, får syn på något på marken.

Ett kryss. Gräv där du står.

Du kastar dig ner på knä, börjar gräva med händerna, naglarna.

Men det händer ingenting, du kommer ingenstans. Det är som om dina fingrar och naglar rivs ner, skrapas bort istället för jorden som borde. I panik kastar du dig bakåt, bort.

Platsen du befinner dig på börjar kännas skrämmande i sin oformlighet. Som ett hån. Och plötsligt börjar bältet runt magen att ticka. Du drabbas av återigen av panik och börjar springa, planlöst.
När tickandet stannar upp blir allting svart.

Du vaknar upp i ett mörkt rum. En tv står på i ena hörnet. En flintskallig man med mustasch pratar med en infantil, men mörk mansröst på bred amerikanska. "Doktor Pill är tillbaka efter reklamen".

Det flimrande ljuset från tv:n är det enda som lyser upp rummet.

Du reser dig, något rasslar till, och du faller. Du är fastkedjad i ena benet. Du följer kedjan med händerna, upptäcker att den är fastnitad i ett bastant vattenelement. Du rycker lite i kedjan, men det är lönlöst.

Du letar efter något tillhygge, något som kan ha sönder kedjan, men rummet är mörkt. Tv:n står för långt bort för att kunna nås.

Du lägger dig på golvet, ett kallt stengolv för att känna med händerna längs med om du hittar något, vad som helst. Men ingenting.

Mansrösten välkomnar dig tillbaka efter reklamen. Ger dig märkliga råd till märkliga situationer.

Längst in i hörnet, om du sträcker dig så långt det bara är möjligt, så som att det känns som att din utsträkta arm, och kropp skulle gå av, hittar du något. Ett snöre, en tråd.

Du drar i den, försiktigt. Men det händer inget.

Du suckar, släpper linan lite.

Något litet och vitt trillar ner framför dig. Du sträcker den andra armen efter det. Ett piller. Ett litet vitt piller med ett intryck kryss på mitten.

Du sväljer det.

Genast kännes allting lite lättare. Den tillsynes obekväma ställningen du ligger i, med magen mot det kalla stengolvet och den krampaktigt utsträckta armen med ett till bristningsgränsen utsträckt snöre som strypt blodtillförseln runt två av vänsterhandens yttersta fingerspetsar, märks inte längre. Du är nöjd. Tillfreds.

Du somnar.

När du vaknar upp igen är det i ett fruktansvärt tillstånd som likt en kräkreflexframkallande bergochdalbanetur pendlar mellan total panik och skräck. Du har ont precis överallt, inte minst i huvudet och krampar i ena armen. Dr. Pill maler som om han var en bakfylla efter att du sniffat alldeles för mycket thinner.

I en krampkonvulsion drar den utsträckta armen i snöret och ett piller trillar ner. Med den andra handen tar du det kvickt och stoppar i munnen. Sväljer.

Men ingenting händer. Du väntar, men ingenting. Ingen kemisk reaktion i hjärnan. Ingenting.

Du drar i snöret igen, ännu ett piller trillar ner och du sväljer det också.

Nu börjar smärtan förändras, förvandlas till ...sockervadd?

Du tycker att det är lite märkligt när den första förinningen av det spunna sockret känns - som en doft tror du - men snart smälter du också.

Du får en kejserlig behandling i en masserande maskin och blir badad i ett eucalyptusdoftande ångbad. Precis som i den där tecknade Kalle Anka-filmen när Kalle blir nersparkad i en gruvschacktsmaskin av en åsna och får utstå all möjlig behandling i form av diverse kugghjul och rullande band, fast tvärtom. Du får massage istället för att bli krossad i en stenkross. Du blir doppad i gyttjebad och det läggs iskalla gurkskivor på dina ögonlock, istället för att tvingas undvika att bli till mos mellan två enorma kugghjul. I samma makliga takt som gurkan förlorar sin kyla fångas du in i en behaglig dvala.

När du vaknar är hela du lam. Du kan inte röra dig ens en millimeter. När du tittar ner upptäcker du att du är täckt av ett lager torkad lera. Till synes stenhård. Du ligger i en konstig position, som om du kastat dig ut genom fönstret på tionde våningen, slagit i marken, svimmat eller dött, och vaknat upp så. Det är också så det känns. Som om du slagit i marken efter ett högt fall. Smärtan kommer smygande, men stegras snabbt.

Paniken i dig i samma takt. Du skriker. Blundar.

Då ser du hur ett piano, eller om det är en flygel, kommer fallandes mot dig. Med en tillsynes omänsklig styrka lyckas du ha sönder skalet av torkad lera och rulla ihop dig själv till en boll. Den tanke din reptilhjärna, i panik, kastar till dig. Men ingenting sker.

Jo, ett litet vitt piller landar på ditt bröst.

Du upptäcker att du håller en liten bit tråd runt två av handens fingrar. Fingertopparna är lila. Tråden är trasig, avsliten.

När du tittar upp mot taket möts du av ett hav små vita piller som faller rakt mot dig.

Du blundar, skriker.

När du öppnar ögonen igen ligger du i en gatkorsning, i en stad du aldrig tidigare varit i. När du ser ner på dig själv upptäcker du att du är iklädd kostym, och en portfölj står bredvid dig.

Du känner dig desorienterad, och stressad.

Du kommer upp på benen och ser dig omkring.

Runt dig går människor med portföljer, alla i samma hastiga tempo. De stannar vid rödljus, men inga bilar syns till. Bara alla dessa människor, i kavaj eller dress, skinande skor - tittandes på sina armbandsur. Men, när de går förbi dig ser du att de inte är riktiga människor, utan som om de vore klippta ur papper - tvådimensionella. Du skrattar till.

Tittar dig fascinerat omkring, fnittrar för dig själv.

Du går fram till portföljen, slår dig ned på knä och öppnar den.

Av innehållet i portföljen att döma - en sån där gammal väckarklocka, rund med två metallplattor högst upp, som en pendel mellan dessa slår på när alarmet utlöses, två glasrör med olika vätskor i och diverse sladdar - förstår du att det är en bomb. Det är sju sekunder kvar innan klockan slår tolv, så av en reflex stänger du locket till portföljen.

Du börjar springa.

Men precis som på film så känns det som att du springer som i slow motion. Du känner det inte bara, det är precis så det är.

Du känner hur benen, millimeter för millimeter förflyttar sig neråt, respektive uppåt, hur armarna, ögonlocken, det där fettet under naveln gör det. Du känner lårmusklerna spännas, liksom de flesta andra muskler i din kropp, fast millimeter för millimeter.

Din hjärna fungerar fortfarande precis i samma takt som tidigare, men det gör inte tiden eller fysikens lagar.

Du förstår att du kommer få känna hur det känns att sprängas, ja, förångas, millimeter för millimeter. Du kommer att få känna hur smärta verkligen känns. När varje tusendels sekund i själva verket är 20, 30, 40 sekunder är det precis vad som kommer att ske.

Du vet inte exakt hur du ska sätta ord på känslan, men det känns inte helt och hållet behagligt. Men märkligt nog är du kanske inte tillfreds, men i alla fall inte ångestfylld till tanken. Likgiltig.

Det är nog bra att ha en plan, kommer du fram till, att lära dig handskas med detta namnlöst ohyggliga fysiska fenomen. Ta till dig smärtan. Välkomna den, så som de buddhistiska munkarna?

Men hur ska man kunna ta till sig en dödsbringande, fasansfull smärta som kommer att förbränna dig nanometer för nanometer till de kolatomer du är uppbyggd av?

Det känns inte helt pålitligt.

Men det är vad du har att arbeta med. Du måste uppnå någon form av Nirvana på lite drygt 12 minuter, och även om det inte är möjligt, så kanske du kan lura dig själv att tro att du inte längre finns kvar i din kropp. Att du är en åskådare och känna dig nöjd med livet som det varit, vara beredd på att faktiskt dö.

Men när eldklotet börjar växa sig större ur portföljen, och den första varma luften börjar närma sig känner du bara hur du lyfts från marken, som om du vore gjord av - papper.

Plötsligt går allting väldigt, väldigt fort, men du hinner förstå att det är realtid. Du kastas högt ovan husfasaderna, och du ser att även husen är gjorda av papper.

Den sista syn som möter dig är hur alla dessa pappersmänniskors portföljer, även de exploderar. Som om det är nyårsafton och du tittar på fyrverkerierna, fast tvärtom. Du tittar neråt.

När alla explosioner försvunnit blir världen svart.

Du reser dig, med ansiktet nedåt, på ett torrt, gulnat fält med en klarblå himmel över dig. Det ser ut som om fältet sträcker sig från horisont till horisont, inget som bryter av syns till. Det är som att vara på ett hav, fast på land.

Du upptäcker att du bär kostym. En snygg, dyr kostym. Skräddarsydd.

Du känner dig väldigt bekväm i den, behaglig.

Du ser dig omkring, någonstans måste du ha kommit ifrån. Men ingenting. Det är stilla och oformligt, som en tavla du kan förrinna dig att du sett.

Men, jo, där borta rör sig något, något litet och vitt. Du ser inte vad det är för något, men det närmar sig fort. Det är en man, iklädd vit läkarrock. Han är flintskallig, bär mustasch, en portfölj och ler stort.

Men han tittar inte på dig. Han ser dig inte. Han har en ställning som sticker upp bakom hans huvud. Det är ett fiskespö som måste vara fasttejpat på ryggen på honom och i kroken, som sitter en, en och en halv meter från hans ögon hänger en dollarsedel.

Han går fram, mot dig, men blicken är fäst på sedeln. Han säger ingenting, ger dig bara portföljen. Sedan går han vidare, med händerna utsträckta mot dollarsedeln, som om han försökte ta den, men hans armar är för korta. Han skrattar förtjust.

Du tittar förundrat efter honom. Närmast chockat.

Skakar på huvudet.

Du sätter dig på knä och öppnar portföljen. Den är fylld av små vita piller.

Du tar upp en näve piller, upptäcker att det ligger något mer i portföljen. En, nej, flera smala, avlånga delar. Och en lina med en krok. Ett fiskespö.

Du kastar iväg portföljen, men kroken lyckas på något sätt fastna i din underläpp och drar med dig. Du skriker av smärta.

Du faller ner på marken, bredvid portföljen.

Du tar ett av de vita pillren och stoppar i munnen, för att bli av med smärtan. För att kunna lirka ur kroken ur läppen.

Istället somnar du.

När du vaknar upp igen ligger du på en hård brits i en vadderad cell. Det är galler för fönstret, dörren är bastant. Låst.

Ett handfat, en toalett, en tv. En tavla. Det är vad du har, inget nattduksbord, inga gardiner, ingenting sånt.

Tv:n står på, men solen ligger på över bilden, så du ser den inte, men du hör. En bred amerikansk mansröst pratar.

Du har en fruktansvärd huvudvärk, som närmast känns som ett ljud. Oljud. Som när de stänger dörrarna i tunnelbanan, det där varningstjutet och ljudet precis när dörrarna går igen. Bara de ljuden, isolerade om och om igen i en loop. Tjuuuutbrrrm-bonktjuuutbrrm-bonktjuuutbrrm-bonk.

Du tittar upp på tavlan, och tycker att du känner igen den. Den föreställer egentligen bara två färgpartier. Gult och blått. Ett gulnat fält och en blå himmel.

En lucka öppnas i dörren, en ansiktslös person skjuter in en liten papperskopp på golvet. Medicin? Luckan stängs igen.

Du reser dig upp i sängen. Du sitter där en stund, till du börjar känna en svindlande känsla, som om något inte står rätt till. Som om cellen, världen liksom ändrar fokus. Du är säker på att det inte är dina ögon, utan att det är världen som tappar sina kontraster, sina kanter och börjar darra, inte så du känner det utan så att du ser det.

Känslan din hjärna kopplar dig till är panik. Men istället för att drabbas av denna destruktiva illusion går du fram till medicinkoppen vid dörren. Du tömmer koppen i handen. Du ska just svälja tabletterna när du upptäcker en bokstav på botten av medicinkoppen. Ett D är skrivet i botten. Ett D?

Varför? Du letar med blicken efter andra bokstäver i rummet.

Går sedan fram till toaletten och vänder på handleden så att tabletterna faller ned med två plopp i toalettens vatten. Pillrens bana nedåt förvandlas till varsin vattenpelare och en liten droppe som bryter sig loss, som sen, oundvikligen, dras tillbaka ner varifrån de kom igen.

Du börjar leta ordentligt, du kastar dig in under sängen, letar efter något som står skrivet. Du letar, men det finns ingenting. Det finns ingenting i rummet som du kan få hjälp av.

Du tar av dig sjukhusskjortan, börjar riva den i strimlor. Då upptäcker du ett sår på ena armen. Format som ett G.

D, G. I handflatan hittar du ett sår som inte är mer än ett streck av koagulerat blod. Ett I? D, G, I?

DIG. Gräv?

Men var?

Då upptäcker du ett ärr på magen i form av ett kryss.

Du stoppar hastigt två fingrar i halsen och börjar hulka. Du får upp den där smaken som är den värsta av alla smaker, som likt en sjukdom äter upp allting, alla dofter, smaker, förnimmelser och förvandlar de till sig självt. Till en känsla som smakar, stinker, känns som du aldrig mer vill känna igen, som om det här var ett ihållande tillstånd skulle du hellre dö. Som om det här är så långt ifrån det liv du vill leva som det bara går att komma.

Du känner hur maginnehållet, i en kräkkonvulsion kastas uppåt, som om det vore filmat i slow motion, fastän din tanke fortfarande fungerar normalt. Du känner hur magsyran ytligt fräter i din hals. Du känner hur något river i halsen, något som inte känns naturligt. Du känner det vandra upp, långsamt med varje hulkning.

När du till slut börjar kasta upp är det en gulbrun sörja, med små vita prickar - likadana tabletter som du just kastat i toaletten - som sprider sig över golvet likt sprucket plexiglas.

Nu går allting plötsligt väldigt snabbt. När det som skrapat som det känns, sönder, din hals kommer ur din mun ser du inte vad det är. Men det känns inte som att dina kräkningar kommer att sluta, det känns som att du kommer att kräkas resten av livet. Och det känns inte som att du kommer att kunna göra något åt det. Det känns som att du kommer att kräkas tills cellen är fylld och du druknar i din egen exkrement.

Men det är då kräkningarna slutar upp. Som om du knäppt med fingrarna. Som om den tanken är den utlösande faktorn.

Det är då du får syn på det där som skrapade upp din hals. Täckt med gulbrun sörja ligger en nyckel.

"När Jocke Berg sjunger: 'man kanske borde ta sitt liv nu, men jag trivs ju så bra i min svit' känns det som att han stryker under vartenda ord med en svart tuschpenna.

• Dels bara är typ en och en halv person som läser det här.
• Det med största sannolikhet är det och det ändå känns bra för mig att skriva det. Men sen försöker jag ju krydda det hela med häftiga historiska fenomen (eh..? var?) och mänskliga öden.