Konsten att inte vara barn längre
Every camera
every aircraft
is a wish
that wasn't granted
Take me somewhere nice - Mogwai
I somras, på Christels landställe i Finland, Långholmen, joggade jag nästan varje dag. Det fascinerande med det trista faktumet, är att jag (ofta omedvetet) formulerade en liten mini-biografi i huvudet medan benen rörde sig fram och tillbaka. Jag kom på mig själv med att tänka på Viktor S., och hur mycket vi ändå umgicks i nästan fyra års tid. Hur mycket av min barndom som jag spenderade hemma hos honom, hur många gånger jag sett honom gråta, hur svinig han var, många gånger, mot mig.
Vår vänskap är nästan rakt av ett Formulär 1A i fråga om hustru-hustrumisshandlare. Han var en elak och sade riktigt idiotiska saker, men ändå förlät jag och umgicks med honom i alla fall.
Det blev ju, som bekant (med Formulär 1A), värre ju längre tid vi umgicks, och ju äldre vi blev. Ju mer hans personliga problem (som jag såg åren innan, och borde ha förutsett) förträngdes, ju värre uttryck tog dem. Eller alltså uttryck i verbala, arga, märkliga påhopp, framför allt.
Men det gick ju ganska fort att avsluta vänskapen, ändå. Och det var inget som gjorde ont i mig, eftersom jag mest sett den onda sidan av honom då. Men så här i efterhand kan man ju tänka att det var lite tråkigt ändå. Att man spenderat så många somrar, fredagskvällar och eftermiddag efter skolan tillsammans med någon som man inte vill ha något att göra med. Då försvinner ju även de minnena, liksom.
Jag tänker ofta på att det är svårt att inte vara 9 år gammal, eller 15 heller för den delen. Jag uppskattade väldigt mycket att vara barn, har jag upptäckt, och det tog tid för mig acceptera och vänja mig vid att "bli vuxen". Det resulterade i en "depression-light" som min psykiatriker uttryckte det. En, vad jag tolkat den som, retroaktiv reaktion på det faktum att jag inte tänkte på det här, att jag inte reflekterat över de senare åren av mitt liv. Då det ändå var väldigt många omställningar och många himlastormande känslor.
Så istället för dessa känslor som hela tiden, tja, kändes - inställde sig dess motpol: likgiltigheten.
Det var den nya världsordningen och något jag aldrig trodde skulle kunna ske, än mindre hur det skulle kunna kännas.
Så här i efterhand är jag ändå väldigt glad över att jag någon gång känt så där. Jag tvivlar på att jag, eller ens någon skulle uppskattat den personen jag hade varit då. Jag skulle antagligen fortfarande haft "Amelie från Montmarte" som favoritfilm och det jag skrivit skulle varit rent dravel. Jag skulle antagligen tyckt att James Blunt var "fantastisk". Så på så sätt är jag rätt nöjd med det.
Sen har jag ju fortfarande en del men av det. Att jag oerhört sällan verkligen känner för (att göra/se) något. Att det tar veckor, eller månader för mig att ta till mig något. Att jag reagerar väldigt starkt mot likgiltighet, inte minst min egen.
Citatet ovan är väl inte stoff till en one-liner, men det har sin poäng, och det var väl den jag ville åt. Tvärtom är det kanske med den eminenta filmen "Children of men" (om du inte sett den, well, fasten your seatbelt Dorothy, because Kansas is going bye-bye). Där är det snarare så att själva poängen är väl inte det man hänger i julgranen, men det visuella, och till viss del historien, är makalös. Vilken tur då att både citatet och ett klipp ur filmen finns att beskåda på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=o9YF9nZ2bQI
Det ska sägas att jag ignorade Viktor S.s friendrequest på facebook (bra svenska där).
every aircraft
is a wish
that wasn't granted
Take me somewhere nice - Mogwai
I somras, på Christels landställe i Finland, Långholmen, joggade jag nästan varje dag. Det fascinerande med det trista faktumet, är att jag (ofta omedvetet) formulerade en liten mini-biografi i huvudet medan benen rörde sig fram och tillbaka. Jag kom på mig själv med att tänka på Viktor S., och hur mycket vi ändå umgicks i nästan fyra års tid. Hur mycket av min barndom som jag spenderade hemma hos honom, hur många gånger jag sett honom gråta, hur svinig han var, många gånger, mot mig.
Vår vänskap är nästan rakt av ett Formulär 1A i fråga om hustru-hustrumisshandlare. Han var en elak och sade riktigt idiotiska saker, men ändå förlät jag och umgicks med honom i alla fall.
Det blev ju, som bekant (med Formulär 1A), värre ju längre tid vi umgicks, och ju äldre vi blev. Ju mer hans personliga problem (som jag såg åren innan, och borde ha förutsett) förträngdes, ju värre uttryck tog dem. Eller alltså uttryck i verbala, arga, märkliga påhopp, framför allt.
Men det gick ju ganska fort att avsluta vänskapen, ändå. Och det var inget som gjorde ont i mig, eftersom jag mest sett den onda sidan av honom då. Men så här i efterhand kan man ju tänka att det var lite tråkigt ändå. Att man spenderat så många somrar, fredagskvällar och eftermiddag efter skolan tillsammans med någon som man inte vill ha något att göra med. Då försvinner ju även de minnena, liksom.
Jag tänker ofta på att det är svårt att inte vara 9 år gammal, eller 15 heller för den delen. Jag uppskattade väldigt mycket att vara barn, har jag upptäckt, och det tog tid för mig acceptera och vänja mig vid att "bli vuxen". Det resulterade i en "depression-light" som min psykiatriker uttryckte det. En, vad jag tolkat den som, retroaktiv reaktion på det faktum att jag inte tänkte på det här, att jag inte reflekterat över de senare åren av mitt liv. Då det ändå var väldigt många omställningar och många himlastormande känslor.
Så istället för dessa känslor som hela tiden, tja, kändes - inställde sig dess motpol: likgiltigheten.
Det var den nya världsordningen och något jag aldrig trodde skulle kunna ske, än mindre hur det skulle kunna kännas.
Så här i efterhand är jag ändå väldigt glad över att jag någon gång känt så där. Jag tvivlar på att jag, eller ens någon skulle uppskattat den personen jag hade varit då. Jag skulle antagligen fortfarande haft "Amelie från Montmarte" som favoritfilm och det jag skrivit skulle varit rent dravel. Jag skulle antagligen tyckt att James Blunt var "fantastisk". Så på så sätt är jag rätt nöjd med det.
Sen har jag ju fortfarande en del men av det. Att jag oerhört sällan verkligen känner för (att göra/se) något. Att det tar veckor, eller månader för mig att ta till mig något. Att jag reagerar väldigt starkt mot likgiltighet, inte minst min egen.
Citatet ovan är väl inte stoff till en one-liner, men det har sin poäng, och det var väl den jag ville åt. Tvärtom är det kanske med den eminenta filmen "Children of men" (om du inte sett den, well, fasten your seatbelt Dorothy, because Kansas is going bye-bye). Där är det snarare så att själva poängen är väl inte det man hänger i julgranen, men det visuella, och till viss del historien, är makalös. Vilken tur då att både citatet och ett klipp ur filmen finns att beskåda på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=o9YF9nZ2bQI
Det ska sägas att jag ignorade Viktor S.s friendrequest på facebook (bra svenska där).
Kommentarer
Trackback
