thehardcore the hard core the hardcore hard core

Jag kommer nog att använda den här bloggen lite mer som en avstjälpningsplats för det jag skriver. Hoppas att det kan ge någon något. Det gör det för mig.

Den värsta känslan jag visste när jag var liten var den precis innan man kräks.
Jag mådde ofta ännu sämre av att veta att jag måste kräkas. Kallsvettningar. Dunkande huvudvärk. Jag ville inte att det skulle lukta kräk och jag ville inte ha den där äckliga, äckliga smaken i munnen.
Den där smaken som var så nära döden man kunde komma när man var 9 år gammal. Känslan av att min egen kropp tvingade mig till det värsta jag visste. Då var det den totala konspirationen - pre The Matrix.
Om man ska försöka tolka något ur det där, så tror jag att dessa kräktillfällen verkligen var det värsta som kunde hända mig då. Med varje kräkkonvulsion försvann en liten bit av hur det var att vara barn. Trygghet, naivitet, oskuldsfullhet, den där förmågan att inte ha några som helst förväntningar på tillvaron, att kunna bli glad för petitesser. Ner i toaletten eller över golvet eller i en hink vid sidan av sängen.

Ibland avskyr jag mig själv. Ungefär på samma sätt som jag (fortfarande) avskyr att kräkas. Det är ofta i samband med en "skapandeprocess". När man tror sig ha åstadkommit något magnifikt, något episkt - och i själva verket producerat exkrement.
Det är då avskyn är som mest påtaglig. Det är nog den värsta känslan jag kan tänka mig numera. Och eftersom jag är av skapande natur så är det ju vad jag har att arbeta med. Mig själv. Mina idéer. Min förmåga att producera - exkrement.
När denna produktion sker bidrar det till (i alla fall känslan av) dess fysiska motsvarighet. Det blir ett kretslopp till slut. Den imaginära, flytande idéen om min egen otillräckliga (eller fåniga) produktion leder till den fysiska, motsvarande känslan.
Dock inte, om jag, mot all förmodan lyckats åstadkomma någonting jag slipper vara orolig över. Ett något som jag kan visa upp och slipper tänka bort känslan av illamåenden ifrån. Det, är med största sannolikhet, just därför som jag kan känna så mycket för något bra. Det är ju en balansgång, men en livsviktig sådan.

Jag minns att jag förlorade mig i saker när jag var liten.
Det behövde inte vara något man lyfte ögonbrynet för. En viss film eller en speciell sång, en textrad. Jag var alltid sån, att jag ägnade mig åt en sak helhjärtat.
Jag har förlorat den där förmågan att förlora mig i. Jag vet inte, men av vad jag har förstått så är det vad som är att bli vuxen.

Det var julafton 1993 och jag var så glad och förundrad. Förundrad över att jag, som bara var 9, kunde ha fått en alldeles egen cd-skiva. Det var någonting min pappa och min fyra år äldre bror hade. Inte jag.
Det var liksom något ogreppbart kring det där, något jag inte riktigt kunde förstå. En känsla av något, en aning. På samma sätt som lukten av bensin - det luktade så gott men samtidigt visste man att man skulle dö om man fortsatte att lukta.
Så här i efterhand har jag tolkat (eller format) den känslan till att det var min första inbjudan till vuxenvärlden. En enkelbiljett till Världen. The World.
Som att alltid haft en papperspåse över huvudet, nöjt sig med det, för att sedan - plötsligt - få två, för små, hål för ögonen. Att ana någonting utanför, men inte förstå, eller kunna urskilja, vad.

Jag har blivit av med den där förmågan att kunna känna så starkt bara av att få något. Att världen liksom vidgas, explosionsartat, i och med öppnandet av en present.
Men jag antar att det är vad som är att bli vuxen.
Jag tror att det är därför jag skriver. För att på något sätt, någon gång kunna förlora mig igen.

brisera
explodera
det där som du
så gärna ville ha
kommer ändå att finnas kvar
vissa saker är en del av något större
något som vi aldrig kommer att rå på
hur mycket du än avskyr tanken
på hur rosten äter inifrån
en svulst, en cancer
lovar jag ingenting
men jag tror
jag hoppas
att vi vill
mycket
mer än
vad de
tror
men
om du
briserar
exploderar
kanske
något
spricker
krackelerar
en bärande pelare
en nyckelspelare
ge de vad de tål
inget som kan
ruttna är
gjort av
stål

Jag tror att det är viktigt med rörelse. Rörelse inte bara i bemärkelsen "något som rör sig framåt", utan mera ett något som inte står still. Jag tror att det är viktigt att kunna se var man står just där och då och kunna röra sig vidare utifrån den punkten. Att ta - inte nödvändigtvis - adekvata och genomtänkta steg framåt, men att ständigt, sträva efter en rörelse.
Denna strävan är inte något som behöver vara uttalat, det är den inte till för. Det är ett driv, ett driv som är ett måste. Ett måste för att vilja något, och att vilja något är precis det man måste. Som manusförfattare, som människa.
För mig ligger denna strävan inte enbart i själva skrivandet. Som manusförfattare ska man inte enbart kunna använda sig av ord. Det krävs så mycket mer. Att bara kunna formulera sig skulle bli förljuget, och för att kunna skriva något som verkligen känns, måste man vara totalt ärlig mot sig själv.
För mig är ärlighet något som ligger i personligheten; för på samma sätt som att en snål människa fortfarande kommer att vara snål även om hon ger någon en gåva, kan man inte låtsas om att man är någon annan när man skriver en text. Varje sådant försök kommer att skina igenom.

Så det handlar inte bara om att kunna formulera sig och låtsas, man måste ha något som driver en. En drivkraft som inte heller kan krystas fram eller låtsas om. Den måste finnas och kännas. Liksom rörelsen jag nämnde tidigare kan anta symbolen av elden kan även detta driv göra det.
Elden - som inte nödvändigtvis behöver framåtrörelse för att leva - men kräver bränsle för att finnas till.
Detta bränsle kan inte enbart komma utifrån, på samma sätt som man inte enbart kan dricka sockerlösning för att leva. Du måste ha en brunn att ta ur, och hela tiden fylla den. Du får aldrig sluta leta, eller i alla fall inte känna att du vill. Letandet kan ske omedvetet, bara du vet att själva strävan finns.
Och kanske framför allt - det måste finnas en vilja, en gnista.
Det är den gnistan som avgör om det är skriva du ska göra. En stark vilja, en berättarglädje - den behöver inte alltid kännas eller synas - bara du vet att den finns där. Skrivandet är ett ensligt arbete och du kommer alltid att behöva återgå till dig själv.  Återigen; du måste alltid vara ärlig mot dig själv.

För mig är det här är en symbios - strävan efter att vara en bra manusförfattare och människa, samt strävan efter en fungerande berättelse - och för mig är den symbiosen vad som får liv i en historia. Det är vad som krävs.

1944 skrev Kurt Gerstein det citatet i den sk. Gerstein-rapporten. Kurt Gerstein var en brinnande antinazist som trodde att han kunde knäcka nazismen inifrån genom att ansluta sig till och arbeta sig upp i det nationalsocialistiska partiet. Hans tanke var att han, då han stigit i graderna, kunde vidarebefordra all den information han fick till de allierade. Gerstein lyckades snart ta sig till en av de högsta positionerna inom SS och försökte då få de allierades uppmärksamhet.
Men det var det ingen som trodde honom. De avfärde hans försök som att det var SSs försök att sprida desinformation.
Och där satt Kurt Gerstein på en av de högsta positionerna i en regim han avskydde och enbart ville förgöra.

1965 förklarades han officiellt oskyldig men då hade hade det redan gått 20 år sedan han tagit livet av sig i sin krigsförbrytarcell.

Det är ett ganska hopplöst citat, och jag kan förstå Kurt Gersteins frustration i det där.

Frustration är något som tenderar att hemsöka mig. Frustrationen att inte kunna förklara vad man menar, frustrationen i att inte hitta en form att förklara i, frustrationen i att när man väl lyckas, inte få folk att förstå i alla fall. Och det är väl därför jag skriver.

Den här bloggen skulle nog kunna heta det istället: En vy från ett luftslott.

Det är svårt när man har andra referensramar än andra, och liksom har kommit förbi vissa stadier, som andra ännu inte har kommit in i. Eller tvärtom. Kanske oftast tvärtom.
Men det är svårt när man menar en sak, talar för den, och den sen går genom fel filter och hamnar i något cheesy-fack när den i själva verket är ljusår ifrån det. Ska man då sitta och förklara för en person att "du tänker för smått, ta av dig den där lådan du har runt huvudet och se dig omkring". Det i sig blir en anledning för några hjärnceller att begå harakiri.

Men det ska sägas att det är ju något att sträva efter också. Att få någon att ta av sig sin låda runt huvudet.

De säger;
"vissa saker är måsten"
de säger;
"du behöver det vi ger"

Men de målar bara över rosten
och putsar upp det med saliv
visar dig nån dikterad statistik
som de säger förklarar precis

De säger;
"Var alltid rädd för livet,
men drabbas aldrig av panik"

De ger dig samma unkna påse
men kamouflerad med ett nytt fodral

De säger;
"Det är ett väldigt viktigt ideal"
De säger;
"Välj ett, men det ska dementera fysikens lag"

Du säger;
"Allt ni gör att att ni ljuger"
De säger;
"Det är du som ljuger för dig själv"

Kanske världens bästa låt. Kanske världens bästa video.

http://www.youtube.com/watch?v=iOJRSpi0GOQ

Jag blir mer och mer buddhist för varje dag som går. Häromdagen låg jag i sängen och funderade allvarligt på att börja med någon form av yoga eller tai-chi eller allt vad det heter. Igår lyckades jag uppenbarligen att citera Buddha helt omedvetet. Han har tydligen också sagt att det är resan som är målet fast inte riktigt med de orden.

En annan sak som är väldigt österländsk med mig är det här att jag mår dåligt om jag bara har död materia omkring mig. Det måste finnas växter eller vad som helst som är en levande organism och större än min handflata. (Alltså: Silverfiskar, små kaktusar och möss gills inte.)
Feng Shui är ju modernt, men det är inte det jag är inspirerad av (jag vet inte ens vad det handlar om på riktigt). Kanske är det någon längtan tillbaka till Thailand eller nåt sånt som växt och uppenbarar sig så här subtilt, men det är lite väl långsökt.

Eftersom vi bor så pass trångt så måste jag ta mig ut härifrån och jogga i Slottsskogen. Den parken är ju liksom motsatsen till vårt omänskligt lilla rum. Och jag finner väl någon form av tillfredsställelse i kontrasten där emellan också.
Det är allt annat än roligt att jogga, men jag känner att jag måste det för att må psykiskt bra. Det grundar sig kanske, eller antagligen i det faktum att jag har ett enormt bekräftelsebehov, och att jogga är ett bra sätt att bekräfta för sig själv att man lyckats åstadkomma något. Och det återknyter ju till gårdagens inlägg.

En av de saker som jag tror är viktig, kanske en av de viktigaste, är den att ständigt utmana sig själv. Jag är totalt värdelös på att göra det när jag inte är själv, det är mörkt och jag kanske druckit två, tre öl. Men det är i alla fall viktigt. Och det är att ständigt utmana sig själv, nödvändigtvis inte det man tror på och vilar sin person vid (eftersom det lätt trillar ned i en osynlig avgrund och man måste leta upp sig själv på något smärtfullt vis. Och om inte det fungerar - återuppfinna sig själv, men det är inte bara en smärtsam, utan även tidsödande och antagligen i många fall hopplös kamp) men att i alla fall försöka med det.
Dock handlar det om småsaker, som i det långa loppet kan bli stora. Det här inlägget är en fortsättning på en tanke jag hade om att jag inte kan - eller vill - predika något för någon. Och visserligen är det här ingen predikan, men det är väl en jävla tur det.
Man måste väl någonstans hitta hur man ska lösa ett visst problem och det är väl det som är grunden i det här resonemanget. Eller kanske inte att man måste hitta utan snarare försöka hitta. Det jakten, strävan, grävandet som är det väsentliga. Målet är bara ett avslut.

"Jag tänkte på en grej... Varför är hon kär i henne om de är så olika?"

Ibland känns det som man står på trappan vid Sacre Coeur och ser ut över Paris, och så ska man försöka förstå all orsak och verkan i den 9-miljonersstaden som sträcker sig långt ögat kan nå. I
bland känns det omänskligt och omöjligt.
Ibland ser man glasklart, exakt och precist hur en viss kedja hänger samman. Och med den kedjan i medvetandet, förstår man alla de andra också. Då är man oövervinnerlig, en jävla överman.

Men så kommer du och säger att jag borde förstå allt det där om mig själv istället.

Jag blir väldigt lätt provocerad av likgiltighet. Det känns som det mesta jag gör är en reaktion mot den, inte minst dagens brandtal jag refererade till (och samanfattade) i det förra inlägget.
Men det är förstås bara en sida av myntet. Jag känner mig ju ofta likgiltig själv, och det är väl där någonstans psykologin bakom det här växer fram. Det handlar inte om så mycket mer än det.

Det känns skönt att jag numera kan få ur mig saker genom att säga dem. Det är inte så att jag haft ett tillhygge med mig om någon skulle säga något jag inte höll med om tidigare, men jag kan formulera mina tankar till ord och någorlunda förklara vad jag menar. Tidigare har jag bara blivit helt blank i huvudet, tappat alla ord och fått ur mig något som var ljusår från det jag menade att säga. Ungefär som att stamma kan jag tänka mig. Frustrerande är en underdrift.

Frustration är något som tenderar att hemsöka mig. Frustrationen att inte kunna förklara vad man menar, frustrationen i att inte hitta en form att förklara i, frustrationen i att när man väl lyckas inte få folk att förstå i alla fall. Mina referensramar är ganska snäva, men inte intellektuella någonstans. Men jag har en förmåga att gå från punkt A till punkt Z och sen punkt 3, 1415 och jag förstår ju vad jag själv menar, men få andra. Och där i ligger min bitterhet. Att folk inte förstår. För jag har ju lärt mig att förklara, men istället för att vara bra på det har jag blivit svårförståelig istället. Från att ha varit oförståelig till svårförståelig är ett långt kliv, men båda sidor föder elementet frustration.
Men däri finns mycket jag uppskattar. Folk som har ungefär samma referensramar blir ju lätt mina vänner. Det går liksom snabbare att bli vänner med varandra om man inte går från punkt A till punkt B och C utan hoppar direkt till Z. Man fattar liksom det där emellan, och eftersom jag är ett stort fan av tysta överenskommelser gillar jag den grejen.

Sen blir det ju ett problem om man måste börja förklara punkterna däremellan. Det blir lätt att man förklarar punkt B (exempelvis) som någon som tror att han/hon är på punkt Z men egentligen bara är på punkt B själv. Väldigt infantilt och naivt.

Apropå gårdagens inlägg så kommer fortsättningen idag. Oerhört kronologiskt.

Utdrag ur mail till en vän:

Jag tog, så att säga, tjuren vid hornen och var rå och ärlig. Det tog många timmars bearbetning av ämnet för att inte bryta ut i ett brandtal om någon överlägsen ras, och det är inte ofta jag är rak, ärlig och jag har svårt att komma ifrån tysk 30-talsretorik.
Men jag lyckades.

Jag fick de att inse att historien är tunn som en bibelsida. Och nu har jag skrivit ett mail om att man inte behöver skriva ut regelrätta ser-ni-nu-hur-olika-dessa-två

Manusförfattandet har sina fördelar. Man kan säga till människor som inte känner en att; "Jaha, nejmen jag pluggar Manus för film, bara." Och människornas ögon växer lite och de tilltalar en med lite mer respekt och säger i 9 fall av 10: "Oj, vad SPÄNNANDE". Man svarar i 9 fall av 10 "Jaa", man håller alltså ut lite på a-ljudet.

Men nackdelarna är desto fler. Den värsta tillhör delen när man måste samarbeta med andra manusförfattare, som har lika stora egon och som älskar sina idéer och sig själva mer än man själv gör. Eller så avskyr de sig själva mer än man själv gör (ännu en nackdel). Och den största nackdelen är om den man måste samarbeta med är någon som älskar sig själv, men samtidigt varken inte har konsten i blodet eller ett uns av skönhet i form av skriftspråk eller retorik att pudra över den bristen med. Och till på köpet är den sämsta hoppypsykolog någon någonsin kommer att komma i kontakt med (vid sidan av Dr. Phil). För då har man liksom ingte att bygga på, och det man i alla fall bygger blir varken vackert eller särskilt tänkvärt. Eller actionfyllt, (om det ändå hade varit action..) utan istället bara blir.. ost. Som är den svenska översättningen av cheese och som kan förklaras som något som man inte vill ha på sitt samvete och som folk som ser det tycker är fånigt och olidligt pinsamt. Ungefär som när någon hittar något klipp på en där man säger att ett krig som man själv startat är över, fastän det är uppenbart att det egentligen inte är det.

Det är det sämsta. Men man ska inte vara bitter. Då kommer man ingenstans.