En helt ny karriär
Oj, hur ska jag förklara en sån här uselt stulen överskrift på ett hållbart sätt. Jo, jag tänkte använda mig av något så sofistikerat som humor.
Ikväll lurade Oskar in mig i Poetry Slam-gemenskapen och som så ofta så var det en slump som föregick det hela. Efter att ha spenderat dagen med våra egna heliga skrifter på ett kafé vid Stigbergstorget (av modern hippie-modell) stannade vi kvar för att lyssna på den för söndagskvällen ganska stående punkten Poetry Slam-deltävling. Där, poeter (ja, uppenbarligen finns det inget ord med mindre pretentioner att tillgå) får försöka få ur sig sina egna texter, muntligt på en scen. Med juryer som ger poäng.
Då det var flera avhopp tillfrågades Oskar att vara med som kalibreringspoet (där funkar ordet bättre - prefixet ger en viss känsla av vetenskap och då låter det inte lika högtravande) och någonstans i mig ville jag försöka mig på det här. Att stå och få direkt feedback från en publik på en egenkomponerad text var kanske det jag behövde för att komma vidare med mitt manus...?
Oskar anmälde mig utan mitt godkännande. Jag kände mig som någon som går med på att ligga med någon fast man egentligen inte vill.
Jag led helvetets alla kval och när jag gick upp på scenen (efter 4 stycken relativt kackiga) så skakade jag ungefär lika mycket som tanterna som har Parkinson på jobbet.
Jag misslyckades med mitt första ta-bort-nervositeten-skämt och läste min text ryckigt från min fusklapp. En hyfsad text dock. Tycker jag. Men som så ofta är det man själv uppfattar som hyfsat inte vad andra uppfattar som hyfsat.
Men eftersom jag upplyste om att det var första gången jag stod på en scen så fick jag några mercyfuck-röster och var tredje sist av 8 efter första ronden.
Men jag åkte förstås ut i andra (men bara med 0,1 poäng!). Jag läste en kackig, osammanhängande text, dock med ett stenhårt sista rim.
Men grejen var väl mest att jag är så stolt över mig själv att jag ändå gjorde det. Hur fånigt det än kan tyckas.
Ikväll lurade Oskar in mig i Poetry Slam-gemenskapen och som så ofta så var det en slump som föregick det hela. Efter att ha spenderat dagen med våra egna heliga skrifter på ett kafé vid Stigbergstorget (av modern hippie-modell) stannade vi kvar för att lyssna på den för söndagskvällen ganska stående punkten Poetry Slam-deltävling. Där, poeter (ja, uppenbarligen finns det inget ord med mindre pretentioner att tillgå) får försöka få ur sig sina egna texter, muntligt på en scen. Med juryer som ger poäng.
Då det var flera avhopp tillfrågades Oskar att vara med som kalibreringspoet (där funkar ordet bättre - prefixet ger en viss känsla av vetenskap och då låter det inte lika högtravande) och någonstans i mig ville jag försöka mig på det här. Att stå och få direkt feedback från en publik på en egenkomponerad text var kanske det jag behövde för att komma vidare med mitt manus...?
Oskar anmälde mig utan mitt godkännande. Jag kände mig som någon som går med på att ligga med någon fast man egentligen inte vill.
Jag led helvetets alla kval och när jag gick upp på scenen (efter 4 stycken relativt kackiga) så skakade jag ungefär lika mycket som tanterna som har Parkinson på jobbet.
Jag misslyckades med mitt första ta-bort-nervositeten-skämt och läste min text ryckigt från min fusklapp. En hyfsad text dock. Tycker jag. Men som så ofta är det man själv uppfattar som hyfsat inte vad andra uppfattar som hyfsat.
Men eftersom jag upplyste om att det var första gången jag stod på en scen så fick jag några mercyfuck-röster och var tredje sist av 8 efter första ronden.
Men jag åkte förstås ut i andra (men bara med 0,1 poäng!). Jag läste en kackig, osammanhängande text, dock med ett stenhårt sista rim.
Men grejen var väl mest att jag är så stolt över mig själv att jag ändå gjorde det. Hur fånigt det än kan tyckas.
Kommentarer
Postat av: oskar
Sopa. Du var inte tredje sist efter första omgången, tredje från toppen snarare.
Lär dig räkna, och sluta skämta på min bekostnad.
Daddy is proud.
Trackback
