Egentligen har jag ingen anledning att vara bitter. Eller så är det precis det.
Jag höll ett litet tal på min morfars 80-årskalas.
"En geografisk plats är inte mycket mer än ett ortsnamn eller en adress om det inte är så att man har en personlig anknytning till just den platsen. Man kanske har växt upp vid eller till stora delar spenderat sin barndom på eller vid den.
Furusund, Sättra och Storgatan är sådana platser (och en adress) som blivit så mycket emr än bara en geografisk plats. Det finns många barndomsminnen sammankopplade med dessa namn att de kommit att bli begrepp för en själv.
Mycket tack vare Spar-eken i Furusund, som när Andreas och jag var 7 respektive 3 år gamla, på något oerhört märkligt, men också både skrämmande och fantastiskt spännnande sätt lyckades generera 10-kronorssedlar inslagna i folie. Det var science-fiction i den svenska skärgården.
I Furusund fanns också en flitigt använd kikare som man, när man hörde det dova motorljudet från Finlandsfärjorna, sprang för glatta livet att hämta. Sen tittade man på färjan med kikaren och det var dagens höjdpunkt, ofta.
Alla dessa små händelser som till slut byggs ihop till och förknippas med så mycket mer än bara ett ortsnamn.
I Sättra spenderades en större del av den kollektiva Bergmanska barndomen, hur vilket perspektiv jag berättar det här.
En plats funnen och upprättad av födelsedagsbarnet själv. Som tillsammans med sin bättre hälft inhuserade i något som fick benämningen "Lill-Stugan". En missvisande sådan då det inte fanns någon "Storstugan". Bara en större stuga där vi andra bodde.
Från Sättra minns jag speciellt en historia som även förtäljer en hel del om gratulanten själv. Det föl sig nämligen så att morfar sprang på en skogsarbetare vid vägen i Sättra. Denne skogsarbetare berättade om den mystiske mannen som bott på Sjötorp, en nedgången och öde liten herrgård som låg vid sjöns kant.
Det var den lilla information vi fick av morfar innan vi begav oss till just Sjötorp för att titta på den öde och (just därför oerhört) skrämmande platsen.
Morfar berättade att skogsarbetaren berättat att denne man som en gång bott där och byggt upp husen som en gång i tiden varit full av liv och blomstrat om somrarna, hade varit en oerhört rik man. Men ändå hade dessa byggnader fallit i glömska och stått i åratal och förfallit. Utelämnade åt roslagens gröna mossa, väder, vind och tidens obarmhärtiga tand.
Men den här mannens fru hade blivit sjuk - och så småningom dött vilket hade gjort honom så olycklig (trots all sin rikedom) att han hade tagit livet av sig.
Och på något märkligt sätt (antagligen tack vare denna märkliga skogsarbetare) lyckades morfar hitta graven som denne man begravts i. Mitt ute i skogen, några hundra meter från vårt sommarställe, visade det sig.
En av mossa och rötter täckt träplatta med ett meddelande som talade om att denne man låg begravd där.
Mer än så kan jag inte förtälja om denna historia eftersom jag inte vågade stanna kvar och se efter. (Det började bli mörkt och jag såg skelett springa omkring bland granstammarna.)
Och jag har heller aldrig frågat morfar om det hela var planerat och påhittat av honom själv eller om det faktiskt var så att han snubblande över denna lilla fantastiska historia, bara ett stenkast bort från vår sommarstuga. Och saken är den att jag inte heller vill veta. Jag vill att det ska vara ett av barndomens olösta mysterier.
"En geografisk plats är inte mycket mer än ett ortsnamn eller en adress om det inte är så att man har en personlig anknytning till just den platsen. Man kanske har växt upp vid eller till stora delar spenderat sin barndom på eller vid den.
Furusund, Sättra och Storgatan är sådana platser (och en adress) som blivit så mycket emr än bara en geografisk plats. Det finns många barndomsminnen sammankopplade med dessa namn att de kommit att bli begrepp för en själv.
Mycket tack vare Spar-eken i Furusund, som när Andreas och jag var 7 respektive 3 år gamla, på något oerhört märkligt, men också både skrämmande och fantastiskt spännnande sätt lyckades generera 10-kronorssedlar inslagna i folie. Det var science-fiction i den svenska skärgården.
I Furusund fanns också en flitigt använd kikare som man, när man hörde det dova motorljudet från Finlandsfärjorna, sprang för glatta livet att hämta. Sen tittade man på färjan med kikaren och det var dagens höjdpunkt, ofta.
Alla dessa små händelser som till slut byggs ihop till och förknippas med så mycket mer än bara ett ortsnamn.
I Sättra spenderades en större del av den kollektiva Bergmanska barndomen, hur vilket perspektiv jag berättar det här.
En plats funnen och upprättad av födelsedagsbarnet själv. Som tillsammans med sin bättre hälft inhuserade i något som fick benämningen "Lill-Stugan". En missvisande sådan då det inte fanns någon "Storstugan". Bara en större stuga där vi andra bodde.
Från Sättra minns jag speciellt en historia som även förtäljer en hel del om gratulanten själv. Det föl sig nämligen så att morfar sprang på en skogsarbetare vid vägen i Sättra. Denne skogsarbetare berättade om den mystiske mannen som bott på Sjötorp, en nedgången och öde liten herrgård som låg vid sjöns kant.
Det var den lilla information vi fick av morfar innan vi begav oss till just Sjötorp för att titta på den öde och (just därför oerhört) skrämmande platsen.
Morfar berättade att skogsarbetaren berättat att denne man som en gång bott där och byggt upp husen som en gång i tiden varit full av liv och blomstrat om somrarna, hade varit en oerhört rik man. Men ändå hade dessa byggnader fallit i glömska och stått i åratal och förfallit. Utelämnade åt roslagens gröna mossa, väder, vind och tidens obarmhärtiga tand.
Men den här mannens fru hade blivit sjuk - och så småningom dött vilket hade gjort honom så olycklig (trots all sin rikedom) att han hade tagit livet av sig.
Och på något märkligt sätt (antagligen tack vare denna märkliga skogsarbetare) lyckades morfar hitta graven som denne man begravts i. Mitt ute i skogen, några hundra meter från vårt sommarställe, visade det sig.
En av mossa och rötter täckt träplatta med ett meddelande som talade om att denne man låg begravd där.
Mer än så kan jag inte förtälja om denna historia eftersom jag inte vågade stanna kvar och se efter. (Det började bli mörkt och jag såg skelett springa omkring bland granstammarna.)
Och jag har heller aldrig frågat morfar om det hela var planerat och påhittat av honom själv eller om det faktiskt var så att han snubblande över denna lilla fantastiska historia, bara ett stenkast bort från vår sommarstuga. Och saken är den att jag inte heller vill veta. Jag vill att det ska vara ett av barndomens olösta mysterier.
Kommentarer
Trackback
