Dumheter
"Blondinbella" är på TV. Jag tänker inte länka till henne för hon är en idiot. Men hon är bara 16 eller 17, så jag ska inte såga henne längs med knäskålarna. Än. Hennes far däremot är en av de största idioterna vi har här i världen. Eller i alla fall Sverige, här är bara ett exempel:
http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=155759
Jag är upprörd, inte för det här - det är så korkat att man häpnar - utan för att jag såg "Debatt" på svt. Debattklimatet i Sverige, eller i alla fall i Debattstudion var i mångt och mycket helt förkastligt. Det var en kvinna, som jag tyvärr inte har något namn på, som satte fingret på spiken och utmanövrerade alla andra. En korkad asätare till fotograf hade blivit nedslagen i "förorten" och genast så kastas termen förortsfascister ut i media. Debatten skulle ha kunnat direktimporterats från 1995, om det inte hade varit för den här kvinnan. Hon var skärpt, medan gubbarna pratade om empati och respekt gentemot en fotograf, som minutrar efter att en kille blivit skjuten står och fotograferar kroppen för att hans asätare till ledarskribent ska ha något med tydligt ont/gott-tema att blåsa liv i - MORD I FÖRORTEN! - och den här killen som blivit skjutens anhöriga tycker inte att det är så värst lämpligt att fotografera just då. Jag förstår att man är något sorgsen om ens anhörig för tre minuter sedan dött.
Sorg tar sig lätt form i vrede - det är grundläggande mänsklig psykologi. Det är inte ett exempel på kulturskillnader som inskränkta, små livrädda människor som tänker i form av ett gult kors på en blå bakgrund vill få oss att tro.
Att man dessutom är sur på media för att de kommer som just hyenor - på minuter - när någon avfyrar ett skjutvapen i förorten, för att kunna skriva ett uppslag med en tydlig skrämselpropaganda-vinkel kan man förstå att det föder ett visst mått av frustration.
Sorg maskerad som vrede och frustration är en inte särskilt behaglig kombination. Om man dessutom känner sig maktlös gentemot media... det är inte så svårt att förstå att man tar till våld.
Och man kan säga hur många gånger som helst att man inte ska ta till våld, men sätt en fotograf och fem ledarskribenter i samma situation och utslaget kommer att vara exakt samma, om inte värre.
För de har redan fått smaka på den omvända situationen. Att ha makten.
http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=155759
Jag är upprörd, inte för det här - det är så korkat att man häpnar - utan för att jag såg "Debatt" på svt. Debattklimatet i Sverige, eller i alla fall i Debattstudion var i mångt och mycket helt förkastligt. Det var en kvinna, som jag tyvärr inte har något namn på, som satte fingret på spiken och utmanövrerade alla andra. En korkad asätare till fotograf hade blivit nedslagen i "förorten" och genast så kastas termen förortsfascister ut i media. Debatten skulle ha kunnat direktimporterats från 1995, om det inte hade varit för den här kvinnan. Hon var skärpt, medan gubbarna pratade om empati och respekt gentemot en fotograf, som minutrar efter att en kille blivit skjuten står och fotograferar kroppen för att hans asätare till ledarskribent ska ha något med tydligt ont/gott-tema att blåsa liv i - MORD I FÖRORTEN! - och den här killen som blivit skjutens anhöriga tycker inte att det är så värst lämpligt att fotografera just då. Jag förstår att man är något sorgsen om ens anhörig för tre minuter sedan dött.
Sorg tar sig lätt form i vrede - det är grundläggande mänsklig psykologi. Det är inte ett exempel på kulturskillnader som inskränkta, små livrädda människor som tänker i form av ett gult kors på en blå bakgrund vill få oss att tro.
Att man dessutom är sur på media för att de kommer som just hyenor - på minuter - när någon avfyrar ett skjutvapen i förorten, för att kunna skriva ett uppslag med en tydlig skrämselpropaganda-vinkel kan man förstå att det föder ett visst mått av frustration.
Sorg maskerad som vrede och frustration är en inte särskilt behaglig kombination. Om man dessutom känner sig maktlös gentemot media... det är inte så svårt att förstå att man tar till våld.
Och man kan säga hur många gånger som helst att man inte ska ta till våld, men sätt en fotograf och fem ledarskribenter i samma situation och utslaget kommer att vara exakt samma, om inte värre.
För de har redan fått smaka på den omvända situationen. Att ha makten.
Kommentarer
Postat av: Hazy
Hade jag kunnat säga det bättre själv (vilket jag inte hade kunnat) hade jag ändå låtit dig säga det.
Det var ett läskigt program, med många läskiga människor.
Postat av: pontus
Tack. Jag tror att jag behövde höra det där.
Trackback
