Avsky och frustration
Det står still i skolan och jag blir rastlös och understimulerad. Vilket i sig föder en viss frustration hos mig (och säkert andra också). Ibland vet jag inte huruvida vår lärare tror att vi är väldigt korkade eller om han inte ser hur uttråkade vi blir när han säger att vi ska se ännu en film. Utbildningen är på en väldigt låg nivå nu - att nämna titeln på ens favoritbok (då kursmomentet är adaptation) och sedan säga vad den handlar om - kallas "diskussion".
När sedan tillfälle ges, efter att vi sett "Ciderhusreglerna", sätter jag fingret på fel saker eller har fel ingång in i en viss problematik med filmen och får in "diskussionen" på fel spår, vilket åsamkar (härligt ord) än mer frustration eftersom jag avskyr mig själv när jag inte presterar vad jag förväntar mig av mig. "Diskussionen" består av ungefär åtta upphuggna meningar från två personer.
Jag besökte mitt tredje poetry slam i helgen, och trots att det var någon form av finalomgång var det skrämmande låg nivå på både texter och framföranden. När sedan nån började dansa var måttet rågat. Jag vet inget annat ord än upprörande. Det var pinsamt och utan någon som helst självinsikt som denne någon ropade ur sig en infantil dansromantisk text om just denna dans som denne någon ansåg sig visa upp. Men det var ingen dans - jag har sett dans, bra sådan (tango, vilket jag tyckte var härligt att se när den framförs av ((jag trodde aldrig jag skulle skriva det, men jag har tappat mina koncept hela veckan, så varför inte fortsätta)) passionerade individer) - det här däremot var "performance" i absolut värsta och mest pinsamt skamlösa form. Men det stannade inte där.
Denne någon älskades så till den milda grad av kulturtanterna - och de redan insnöade vänstertonåringarna som tror att de vet allt av värde eftersom de kan uttrycka sig i ord som "eldsjäl", "inspirerande" och frasen "världsmusik är så oerhört spirituellt" och man är nära på att gå hem, gråta en skvätt och sedan färga sin enda vita skjorta rosa och ringa hem till sina föräldrar och be om förlåtelse och godta middagskonversationer vars huvudtes är den att människor från andra kulturer tar ens surt införvärvade skattepengar medan man sitter där med löjromen utputtad i kanten på förrättstallriken och väntar på huvudrätten och dess årgångsvin, men bara nästan, jag kan sträcka mig så långt att säga att jag förstår den individen som skulle göra det - att denne någon vann tävlingen.
Det var liksom ett hånskratt gentemot alla andra som någonsin vunnit... något. När jag åkte snowracer jättefort nedför en backe i fjällen i femman och vann en guldbricka hade jag mer talang och insikter att dela med mig av än den här vinnaren.
... Som började sjunga som vinnartext. Om denne någon hade anlag för skam i kroppen innan dess, kopplades några nervbanor om för att denne någon skulle få ta del det här outhärdliga, vedervärdiga ögonblicket.
Jag skulle ha kunnat kissat på dennes rygg och denne skulle ha tagit det som en tacksamhetsgest. Självinsikten måste ha begått harakiri.
För att muntra upp mig har jag lyssnat (och tittat) på Olivia Bergdahl - som vann SM i poetry slam förra året. Det är desto bättre:
http://www.youtube.com/watch?v=ry-w8g28_oM
När sedan tillfälle ges, efter att vi sett "Ciderhusreglerna", sätter jag fingret på fel saker eller har fel ingång in i en viss problematik med filmen och får in "diskussionen" på fel spår, vilket åsamkar (härligt ord) än mer frustration eftersom jag avskyr mig själv när jag inte presterar vad jag förväntar mig av mig. "Diskussionen" består av ungefär åtta upphuggna meningar från två personer.
Jag besökte mitt tredje poetry slam i helgen, och trots att det var någon form av finalomgång var det skrämmande låg nivå på både texter och framföranden. När sedan nån började dansa var måttet rågat. Jag vet inget annat ord än upprörande. Det var pinsamt och utan någon som helst självinsikt som denne någon ropade ur sig en infantil dansromantisk text om just denna dans som denne någon ansåg sig visa upp. Men det var ingen dans - jag har sett dans, bra sådan (tango, vilket jag tyckte var härligt att se när den framförs av ((jag trodde aldrig jag skulle skriva det, men jag har tappat mina koncept hela veckan, så varför inte fortsätta)) passionerade individer) - det här däremot var "performance" i absolut värsta och mest pinsamt skamlösa form. Men det stannade inte där.
Denne någon älskades så till den milda grad av kulturtanterna - och de redan insnöade vänstertonåringarna som tror att de vet allt av värde eftersom de kan uttrycka sig i ord som "eldsjäl", "inspirerande" och frasen "världsmusik är så oerhört spirituellt" och man är nära på att gå hem, gråta en skvätt och sedan färga sin enda vita skjorta rosa och ringa hem till sina föräldrar och be om förlåtelse och godta middagskonversationer vars huvudtes är den att människor från andra kulturer tar ens surt införvärvade skattepengar medan man sitter där med löjromen utputtad i kanten på förrättstallriken och väntar på huvudrätten och dess årgångsvin, men bara nästan, jag kan sträcka mig så långt att säga att jag förstår den individen som skulle göra det - att denne någon vann tävlingen.
Det var liksom ett hånskratt gentemot alla andra som någonsin vunnit... något. När jag åkte snowracer jättefort nedför en backe i fjällen i femman och vann en guldbricka hade jag mer talang och insikter att dela med mig av än den här vinnaren.
... Som började sjunga som vinnartext. Om denne någon hade anlag för skam i kroppen innan dess, kopplades några nervbanor om för att denne någon skulle få ta del det här outhärdliga, vedervärdiga ögonblicket.
Jag skulle ha kunnat kissat på dennes rygg och denne skulle ha tagit det som en tacksamhetsgest. Självinsikten måste ha begått harakiri.
För att muntra upp mig har jag lyssnat (och tittat) på Olivia Bergdahl - som vann SM i poetry slam förra året. Det är desto bättre:
http://www.youtube.com/watch?v=ry-w8g28_oM
Kommentarer
Trackback
