Att tröttna
Jag vet att jag skriver mycket om andra människors bloggar, men onekligen ligger det en hel del problematik i det faktum att väldigt många människor anser sig leva sådana intressanta liv (eller tänka intressanta tankar, eller kanske framför allt ha så god smak) att de behöver eller anser sig behöva dela med sig av de(n/)m (underförstått- jag själv inkluderad).
Det sorgliga för många människor är att dessa människor som anser sig vara fullgoda mentorer för individer med lägre självkänsla, när de i själva verket inte är det. Ett exempel är väl Blondinbellas far.
Jag läste att den "mest aktiva" (jag vet inte vad kriterierna är) bloggen heter Me myself & I. Visst, det skulle väl den här bloggen också göra, men jag hoppas - eller jag strävar i alla fall - efter att ha någon form av innehåll, något som går att reagera på, mer än att man vill ha ett ting (eller osäkra sitt vapen) som utgångspunkt.
(Jag vet inte om det räcker så att hålla ryggen fri - antagligen inte.)
Visserligen är självcentrerad, skamlös (mitt nya favoritord, som sorgligt nog behövs användas alltför ofta) egenmasturbation inget nytt fenomen, man stöter ju på det så gott som dagligen I det Riktiga Livet också - men den ges plats och uppmärksammas än mer nu, i och med blaaawgandet.
Och det är inte tråkigt eller trist - det är liksom början på slutet på allt som har en mening. Aftonbladet Klick! satte standarden med bild/bildtext-journalistiken och det här är väl onekligen frukten. Att människors attentionspan inte håller längre än tre-fyra rader av totalt innehållslös presentation av hur någons dag har varit.
Sen ska man ju inte snylta på att inte vara personlig. Men förhoppningsvis skiner det igenom, om man skriver vettiga och - kanske framför allt - texter med någon form av grund.
Att grunden är att andra människor är intresserad av vad jag haft på mig idag, eller en vag beskrivning av när jag gick på lunch och vad jag åt - är ingen grund.
Och pretto hit och pretto dit - men om man tar en position och argumenterar för den finns det ju alltid någon där att försöka dra mattan under ens fötter. Men det är ju de som är de som skulle ha skrivit dessa grundlösa texter om de väl skrev något, istället för att bara kritisera.
Inbillar jag mig.
Det sorgliga för många människor är att dessa människor som anser sig vara fullgoda mentorer för individer med lägre självkänsla, när de i själva verket inte är det. Ett exempel är väl Blondinbellas far.
Jag läste att den "mest aktiva" (jag vet inte vad kriterierna är) bloggen heter Me myself & I. Visst, det skulle väl den här bloggen också göra, men jag hoppas - eller jag strävar i alla fall - efter att ha någon form av innehåll, något som går att reagera på, mer än att man vill ha ett ting (eller osäkra sitt vapen) som utgångspunkt.
(Jag vet inte om det räcker så att hålla ryggen fri - antagligen inte.)
Visserligen är självcentrerad, skamlös (mitt nya favoritord, som sorgligt nog behövs användas alltför ofta) egenmasturbation inget nytt fenomen, man stöter ju på det så gott som dagligen I det Riktiga Livet också - men den ges plats och uppmärksammas än mer nu, i och med blaaawgandet.
Och det är inte tråkigt eller trist - det är liksom början på slutet på allt som har en mening. Aftonbladet Klick! satte standarden med bild/bildtext-journalistiken och det här är väl onekligen frukten. Att människors attentionspan inte håller längre än tre-fyra rader av totalt innehållslös presentation av hur någons dag har varit.
Sen ska man ju inte snylta på att inte vara personlig. Men förhoppningsvis skiner det igenom, om man skriver vettiga och - kanske framför allt - texter med någon form av grund.
Att grunden är att andra människor är intresserad av vad jag haft på mig idag, eller en vag beskrivning av när jag gick på lunch och vad jag åt - är ingen grund.
Och pretto hit och pretto dit - men om man tar en position och argumenterar för den finns det ju alltid någon där att försöka dra mattan under ens fötter. Men det är ju de som är de som skulle ha skrivit dessa grundlösa texter om de väl skrev något, istället för att bara kritisera.
Inbillar jag mig.
Kommentarer
Trackback
