Konsten att inte bara snacka skit hela tiden
Manusförfattandet har sina fördelar. Man kan säga till människor som inte känner en att; "Jaha, nejmen jag pluggar Manus för film, bara." Och människornas ögon växer lite och de tilltalar en med lite mer respekt och säger i 9 fall av 10: "Oj, vad SPÄNNANDE". Man svarar i 9 fall av 10 "Jaa", man håller alltså ut lite på a-ljudet.
Men nackdelarna är desto fler. Den värsta tillhör delen när man måste samarbeta med andra manusförfattare, som har lika stora egon och som älskar sina idéer och sig själva mer än man själv gör. Eller så avskyr de sig själva mer än man själv gör (ännu en nackdel). Och den största nackdelen är om den man måste samarbeta med är någon som älskar sig själv, men samtidigt varken inte har konsten i blodet eller ett uns av skönhet i form av skriftspråk eller retorik att pudra över den bristen med. Och till på köpet är den sämsta hoppypsykolog någon någonsin kommer att komma i kontakt med (vid sidan av Dr. Phil). För då har man liksom ingte att bygga på, och det man i alla fall bygger blir varken vackert eller särskilt tänkvärt. Eller actionfyllt, (om det ändå hade varit action..) utan istället bara blir.. ost. Som är den svenska översättningen av cheese och som kan förklaras som något som man inte vill ha på sitt samvete och som folk som ser det tycker är fånigt och olidligt pinsamt. Ungefär som när någon hittar något klipp på en där man säger att ett krig som man själv startat är över, fastän det är uppenbart att det egentligen inte är det.
Det är det sämsta. Men man ska inte vara bitter. Då kommer man ingenstans.
Men nackdelarna är desto fler. Den värsta tillhör delen när man måste samarbeta med andra manusförfattare, som har lika stora egon och som älskar sina idéer och sig själva mer än man själv gör. Eller så avskyr de sig själva mer än man själv gör (ännu en nackdel). Och den största nackdelen är om den man måste samarbeta med är någon som älskar sig själv, men samtidigt varken inte har konsten i blodet eller ett uns av skönhet i form av skriftspråk eller retorik att pudra över den bristen med. Och till på köpet är den sämsta hoppypsykolog någon någonsin kommer att komma i kontakt med (vid sidan av Dr. Phil). För då har man liksom ingte att bygga på, och det man i alla fall bygger blir varken vackert eller särskilt tänkvärt. Eller actionfyllt, (om det ändå hade varit action..) utan istället bara blir.. ost. Som är den svenska översättningen av cheese och som kan förklaras som något som man inte vill ha på sitt samvete och som folk som ser det tycker är fånigt och olidligt pinsamt. Ungefär som när någon hittar något klipp på en där man säger att ett krig som man själv startat är över, fastän det är uppenbart att det egentligen inte är det.
Det är det sämsta. Men man ska inte vara bitter. Då kommer man ingenstans.
Kommentarer
Postat av: c
Så ska det låta! Det är inte utan att jag får en liten annan bild av dig varje gång jag läser något som du skrivit. Kan du inte skriva ett kärleksbrev till mig!? Det önskar jag mig någon gång när du tycker att jag är värd det.
Det här ost, cheesy som alla har börjat säga förstår jag inte riktigt grejen med.
pusspuss
Postat av: p
äh det är en kill-grej
Trackback
