Ansökningsbrev
Jag tror att det är viktigt med rörelse. Rörelse inte bara i bemärkelsen "något som rör sig framåt", utan mera ett något som inte står still. Jag tror att det är viktigt att kunna se var man står just där och då och kunna röra sig vidare utifrån den punkten. Att ta - inte nödvändigtvis - adekvata och genomtänkta steg framåt, men att ständigt, sträva efter en rörelse.
Denna strävan är inte något som behöver vara uttalat, det är den inte till för. Det är ett driv, ett driv som är ett måste. Ett måste för att vilja något, och att vilja något är precis det man måste. Som manusförfattare, som människa.
För mig ligger denna strävan inte enbart i själva skrivandet. Som manusförfattare ska man inte enbart kunna använda sig av ord. Det krävs så mycket mer. Att bara kunna formulera sig skulle bli förljuget, och för att kunna skriva något som verkligen känns, måste man vara totalt ärlig mot sig själv.
För mig är ärlighet något som ligger i personligheten; för på samma sätt som att en snål människa fortfarande kommer att vara snål även om hon ger någon en gåva, kan man inte låtsas om att man är någon annan när man skriver en text. Varje sådant försök kommer att skina igenom.
Så det handlar inte bara om att kunna formulera sig och låtsas, man måste ha något som driver en. En drivkraft som inte heller kan krystas fram eller låtsas om. Den måste finnas och kännas. Liksom rörelsen jag nämnde tidigare kan anta symbolen av elden kan även detta driv göra det.
Elden - som inte nödvändigtvis behöver framåtrörelse för att leva - men kräver bränsle för att finnas till.
Detta bränsle kan inte enbart komma utifrån, på samma sätt som man inte enbart kan dricka sockerlösning för att leva. Du måste ha en brunn att ta ur, och hela tiden fylla den. Du får aldrig sluta leta, eller i alla fall inte känna att du vill. Letandet kan ske omedvetet, bara du vet att själva strävan finns.
Och kanske framför allt - det måste finnas en vilja, en gnista.
Det är den gnistan som avgör om det är skriva du ska göra. En stark vilja, en berättarglädje - den behöver inte alltid kännas eller synas - bara du vet att den finns där. Skrivandet är ett ensligt arbete och du kommer alltid att behöva återgå till dig själv. Återigen; du måste alltid vara ärlig mot dig själv.
För mig är det här är en symbios - strävan efter att vara en bra manusförfattare och människa, samt strävan efter en fungerande berättelse - och för mig är den symbiosen vad som får liv i en historia. Det är vad som krävs.
Denna strävan är inte något som behöver vara uttalat, det är den inte till för. Det är ett driv, ett driv som är ett måste. Ett måste för att vilja något, och att vilja något är precis det man måste. Som manusförfattare, som människa.
För mig ligger denna strävan inte enbart i själva skrivandet. Som manusförfattare ska man inte enbart kunna använda sig av ord. Det krävs så mycket mer. Att bara kunna formulera sig skulle bli förljuget, och för att kunna skriva något som verkligen känns, måste man vara totalt ärlig mot sig själv.
För mig är ärlighet något som ligger i personligheten; för på samma sätt som att en snål människa fortfarande kommer att vara snål även om hon ger någon en gåva, kan man inte låtsas om att man är någon annan när man skriver en text. Varje sådant försök kommer att skina igenom.
Så det handlar inte bara om att kunna formulera sig och låtsas, man måste ha något som driver en. En drivkraft som inte heller kan krystas fram eller låtsas om. Den måste finnas och kännas. Liksom rörelsen jag nämnde tidigare kan anta symbolen av elden kan även detta driv göra det.
Elden - som inte nödvändigtvis behöver framåtrörelse för att leva - men kräver bränsle för att finnas till.
Detta bränsle kan inte enbart komma utifrån, på samma sätt som man inte enbart kan dricka sockerlösning för att leva. Du måste ha en brunn att ta ur, och hela tiden fylla den. Du får aldrig sluta leta, eller i alla fall inte känna att du vill. Letandet kan ske omedvetet, bara du vet att själva strävan finns.
Och kanske framför allt - det måste finnas en vilja, en gnista.
Det är den gnistan som avgör om det är skriva du ska göra. En stark vilja, en berättarglädje - den behöver inte alltid kännas eller synas - bara du vet att den finns där. Skrivandet är ett ensligt arbete och du kommer alltid att behöva återgå till dig själv. Återigen; du måste alltid vara ärlig mot dig själv.
För mig är det här är en symbios - strävan efter att vara en bra manusförfattare och människa, samt strävan efter en fungerande berättelse - och för mig är den symbiosen vad som får liv i en historia. Det är vad som krävs.
Kommentarer
Trackback
