thehardcore the hard core the hardcore hard core

Anledningen till varför jag har postat så mycket gammalt är att jag inte har känt för att skriva något nytt. Jag har försökt, och när jag försöker istället för att vilja så blir det rätt kackigt. Så det är en myt det där med att man ska skriva fastän man inte är "inspirerad" eller känner för det. Eller det är en myt för mig. Sen kan det ju ibland vara så att bara man får ur sig det översta lagret med smuts och skit, så finns det en brunn med fullt drickbart vatten att ösa upp där.
Jag ber om ursäkt för den fullkomligt värdelösa liknelsen.
Det är ju "Wax on, wax off"- fast med en annan tanke bakom. Och istället för att vaxa så skriver man och eftersom man inte vet varför man skriver (fast jag i ett flertal texter försökt att avgöra just frågan "varför?") just den texten, så är den en pusselbit i pusslet, tja om vadå? Sig själv, I guess. Eller en pusselbit i pusslet om vad man ska skriva (om) härnäst.

Kanske är det bara navelskåderi (ett ord som jag fått gissa mig till dess egentliga innebörd, eftersom det för typ två år sedan plötsligt bara dök upp - ((i Nöjesguiden (((som jag förövrigt tappar mer och mer respekt för, för varje nummer))) tror jag)) utan vidare förklaringar) men jag hoppas inte det. Eller jag lägger väl inte så stor vikt vid om det nu skulle vara det, eftersom det:

• Dels bara är typ en och en halv person som läser det här.
• Det med största sannolikhet är det och det ändå känns bra för mig att skriva det. Men sen försöker jag ju krydda det hela med häftiga historiska fenomen (eh..? var?) och mänskliga öden.

Dagens historiska mänskliga öde:

ROBERT BUDD DWYER (på bilden ovan)

Nu citerar jag svenska Wikipedia.

"Dwyer hade varit inblandad i en skandal och riskerade upp till 55 års fängelse och upp till 300 000 dollar i böter. Den 22 januari 1987 kallade han till en presskonferens. Många trodde att han skulle förkunna sin avgång. Han höll ett tal där han förklarade att han var oskyldig, uttryckte sitt tack till dem som stöttat honom samt att han inte skulle klara av att sitta i fängelse. Därefter delade han ut tre kuvert till sina medarbetare. Det visade sig senare att det ena innehåll ett självmordsbrev till hans fru, det andra ett organdonationskort och det tredje var ett brev till guvernören. Därefter tog han fram ytterligare ett stort kuvert från vilket han tog upp en .357 Magnum revolver och varnade att "Var snälla och lämna rummet om ni tycker att detta är stötande.". Folk försökte få honom att lägga ner revolvern, varpå han varnade att "Akta er, den här kan skada någon". Sedan stoppade han revolvermynningen i munnen och sköt. Han ramlade ihop på golvet, blödande ur munnen och från huvudet, inför filmkamerorna."

Ett öde jag använde mig av till en monolog i ett manus titulerat "Arthur Weisz och Döden". Döden svarar med den poetiska repliken:

"Mycket morbidt".